I Hugo Chávez Venezuela infördes enligt TT och DN i torsdags ett nytt regeringsorgan som har makt att stoppa "all information" som kan skada nationens intressen. Sedan dess har man jobbat snabbt och både utfärdat häktningsorder och jagat chefen för den oppositionella tv-kanalen Globovisión som varit kritisk mot just Chávez.
En stilla undran om delar av den svenska vänstern fortfarande ser Venezuela som ett socialistiskt föredöme och hopp? Så sent som i november anklagade Kajsa Ekis Ekman i DN de svenska medierna för vinklad rapportering och smutskastning av Chávez. Hon anförde bl a att "det räcker med att titta på venezolanska medier för att se att detta inte stämmer. Nio av tio dagstidningar är anti-Chavez, och de får Fox News angrepp på Obama att se ödmjuka ut".
Om det nu är så lär det uppenbarligen inte vara det så länge till. Oppositionen tystas och ekonomin går in i recession. Precis som varje gång i historien tidigare socialism ska "prövas". Men det går väl såklart att hitta nya svepskäl till varför det inte fungerade denna gång heller.
Ekman berättade även att "det händer spännande saker i Venezuela. Landet håller på att införa sex timmars arbetsdag. Företag tas över av dem som jobbar där". Det är ju ingen raketforskning att spå utvecklingen. Att arbeta mindre och konfiskera privata egendomar har sällan varit rikedomsskapande.
För att kunna fördela måste det även skapas något att fördela. Något som socialister aldrig verkar begripa eftersom incitamenten för kreatörer och entreprenörsskap aldrig bejakas. Så går det när man betraktar företagare som utsugare och utnyttjare av arbetare.
Vi har i vår nutid många exempel på länder som tagit hundratals miljoner människor ur rännstenen och det paradoxala är att det skett med hjälp av de åtgärder vänstern kritiserar som hårdast. Frihandel, slopade tullar och restriktioner, lägre skatter, förenklat företagande.
Det är egentligen ganska enkelt. Backa 40 år i tid och jämför Afrika med Asien. Titta på vad många asiatiska länder gjort. Ja förutom det härliga Nordkorea och några länder till.
__________
3 kommentarer:
Hej,
Kapitalismen floppade i Latinamerika på 1980- och 90-talet. Ett bra exempel är regimerna i El Salvador, Guatemala och Honduras, som, trots att de var anti-socialistiska och pro-kapitalistiska, genomförde några av de värsta folkmorden på fattiga (framförallt ur ursprungsbefolkningen) som Latinamerika någonsin har sett. Den USA-understödda regimen i Guatemala var enligt Human Rights Watch skyldig till 200.000 civilisters död under 1980-talet. Men visst, landet hade extremt lågas skatter, genomförde frihandelsavtal med USA och trodde benhårt på att kapitalismen skulle lösa landets problem. Något "välstånd", som du så vackert talar om, var det dock inte fråga om, särskilt inte för de tvåhundratusen som blev dödade och deras familjer, och särskilt inte för de som begick brottet att försöka organisera sig fackligt. De enda som blev rikare under den här tiden i Guatemala var de redan rika. Att slänga skit på politiska idiologier är med andra ord meningslöst, det finns svin till vänster, mitten och till höger. Dock har president Chávez inte varit inblandad i något folkmord, till skillnad från ovasn nämnda högerregimer. Och om vi ska tala välstånd ber jag dig titta på denna tabell:
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/04/18/AR2010041803090.html
Ser ut som ut kaptialistiska Colombia har mycket högre fattigdom än det mer socialiserade Venezuela.
Mitt budskap är att verkligheten ofta är mycket mer komplex än vad polittruker till vänster och höger vill medge. Latinamerika försökte med kapitalism under 80/90-talet, en period som brukar kallas 'el neoliberalismo'. Detta system fungerade inte riktigt, och därför har vänstern i Latinamerika haft stora framgångar i allmäna val de senaste åren. Det är möjligt att det sociala patos som vänsterledarna förespråkar inte kommer att bli helt lyckat. Huvudsaken är dock att fattiga människor i stora delar av Latinamerika för första gången någonsin känner att demokratin finns till för dem, hur de röstar spelar mindre roll.
MVH
Sofia Hernández, Stockholm.
Hej Sofia,
Att kapitalismen floppat i Latinamerika är helt enkelt inte korrekt.
Jag är förespråkare av en fri marknadsekonomi baserad på principen om laissez-faire. Det man gjort i många delar av Latinamerika efter att de värsta planekonomiska idéerna kollapsade är tyvärr allt annat än detta.
Latinamerika har en lång historia av koncentrerad makt till eliten och och låg social rörlighet. För att bryta detta behövs reformer för att underlätta privat småföretagande. Fortfarande är det i en hel del av de länder du kallar kapitalistiska mycket svårt och omständligt att starta företag och äganderätten är allt annat än stabil. Detta är några av grundfundamenten till att skapa tillväxt. Koppla detta till en samhällsstruktur som inte låter den offentliga sektorn svälla till gigantiska proportioner så har man här de faktorer som historien och statistiken visat varit viktiga nycklar.
Att låta privata särintressen behålla privilegier genom regler och restriktioner och att sälja ut statlig egendom till underpriser till eliten har ett annat namn än kapitalism, korporativism. Detta är i hög grad vad som genomförts under Latinamerikas "kapitalistiska" år.
När Latinamerika inte haft socialister i ledningen har de tyvärr haft en annan form av högst aukoritärt styre som du konstaterar. Militärjuntor och extrema högerpartier är ju tyvärr av samma skrot i många avseenden och allt annat än marknadsliberala som sagt.
"det finns svin till vänster, mitten och till höger", säger du. Håller helt och fullt med och det är just därför jag inte tror på politikermakt. En fullt utvecklad liberal marknadsekonomi där ekonomin i hög grad friställts från politiken gör därför att makten och politiken inte kan reglera, förstöra och konfiskera.
Chile är väl annars det exemplet som ju ändå mer och mer börjar likna ett traditionellt västeuropeiskt land med stabilt politiskt system och marknadsliberala reformer under ganska lång tid. Där har det också gett effekt när man inte hade ett skuldberg att ta hand om och därmed kunnat få folket med sig i förändringsprocessen.
Colombia som du nämner är knappast något kapitalistisk drömrike direkt. På plats 58 i grad av ekonomisk frihet lägger de sig på samma nivå som t ex Albanien, Jamaica och Jordanien.
Jag har full förståelse för folks vrede när vissa gynnas till förmån för andra men det är också tyvärr så att alla inte kan bli rika samtidigt. Har man levt under förtryck hoppas man förstås på snabba förändringar. Snabba resultat för alla är ju dock inte möjligt oavsett politiskt system.
I Kina ökar klyftorna. Om man samtidigt tar hundratals miljoner människor ur extrem fattigdom och svält är dock ett gäng miljonärer och till och med miljardärer ett lågt pris tycker jag. Kina har många andra problem förstås med det visar ju ändå vad marknadsekonomi och handel.
Anledningen till att jag är starkt kritiskt mot all form av socialism och kommunism är just att de förändringar som genomförs bygger på just en ideologi som vi dessutom vet vad den leder till. Det finns INGA historiska exempel på lyckade socialistiska stater.
Totalitära fasciststater och ideologier på högerkanten har precis samma tragiska historia med våld och död. Det som förenar båda systemen är en stark statsmakt som styr och kontrollerar och ger en maktelit möjlighet att styra. Därför måste den starka statsmakten brytas så den lilla människan ges möjlighet till att skapa sin egen framgång.
Framgångsvägen är därför, och det är dokumenterat:
- ett stabilt demokratiskt politiskt system
- rättssäkerhet
- hög grad av och yttrandefrihet och personlig frihet
- hög grad av marknadsekonomi (på riktigt och inte bara kapitalism för eliten)
- minskat krångel och byråkrati(kommer kunna minska korruptionen men det behövs i många länder ytterligare kraftfulla insatser mot just detta)
- låg grad av statlig slöseri
- frihandel
Det ALLA världens länder och dess medborgare skulle behöva är mer liberalism.
Skicka en kommentar