Jag har alltid varit frihetligt och ser mig idag som tillhörande någon form av klassisk liberal ideologi. Tidigare bar jag på en hel del "vänstertankar" främst kring ekonomi eftersom jag hatar fattigdom och ser det som den viktigaste missionen globalt och politiskt att utrota. Jag trodde vänstern hade den bättre politiken för detta.
Efter studier i ämnet har jag dock valt att omfamna kapitalismen som den bästa lösning som finns tillhanda idag. Det är inget fulländat system och har avigsidor men jag inget effektivare alternativ.
Jag ser att kapitalismen steg för steg är på väg att utrota fattigdomen. Det får mig att undra. Är det för att vänstern inte ser fattigdomen som det stora problemet utan orättvisorna i sig som man är så kritiska mot kapitalismen?
Vänstern är dåliga på nya visioner för framtiden och det mesta är tillbakablickande på något som i teorin kanske låter bra men som i praktiken inte visat sig fungera. Det flesta "nya" idéer som poppar upp är varianter på gamla. Alltid med tvångs och styrmedel inblandade.
Jag ser inga problem med mer av marknadsekonomi, med fler ägandeformer än renodlad kapitalism med enbart privata aktörer, men då ska det ske utan subventioner. Alltid är det dock med tvångsmedel istället för med positiva incitament som en omdaning av samhället ska ske.
En liberaliserad ekonomi utan tvångs och styrmedel ger ju möjlighet till t ex arbetarägda företag. Det verkar ju dock som det inte är ett effektivt och bra sätt att driva företag med tanke på att det finns så få. Det finns positiva exempel förstås men varför startas det inte fler eller ombildas fler företag till kooperativa. I tider av kris finns ju en uppsjö av företag att ta över till vettiga priser.
Det jag undrar mest av allt är varför inte företrädarna för denna ideologi går i bräschen för detta. Det vore väl det bästa sättet. Att i praktiskt handling visa vägen. Tyvärr investerar ju till och med fackförbunden sina mångmiljardtillgångar i allt annat än detta. Det spekuleras friskt och binds upp i fastigheter mm. Varför skulle detta vara en väg om inte dessa aktörer verkar tro på det?
Kan det vara så enkelt som revirtänkande kring sin egen situation. Florian Burmeister ger en möjlig delförklaring i en konversation vi haft:
- "de starka ombudsmannafackföreningarna i Sverige är en anledning till att vi ser mindre av dessa företag" och om "arbetarna själva styr företagen så blir ombudsmännen berövade på existensberättigande". Finns det inga andra roller för dessa individer? Ska sådana småsaker verkligen hindra en smygande revolution som det i praktiken skulle vara.
Orättvisor är en utopi att fullt ut utrota. En fullt jämlik värld ekonomiskt kräver dessutom väldigt stora orättvisor i handling. Definitionen på jämlikhet från vänster känns på så sätt väldigt sned. Vad gäller fattigdom och extrem fattigdom är vi dock på rätt väg. Det går långsamt och är mycket kvar, javisst, men steg för steg går det åt rätt håll. Studera gärna Hans Roslings och hans fantastiska diagram.
Jag ser att många av vänsterns idéer skulle minska klyftor javisst men ser tyvärr också att de skulle vara långsiktigt förgörande för fattiga och riktigt utsatta människor. I praktiken ser jag inte att den politiken skapar de resurser som behövs för att sedan kunna fördela. Mindre klyftor men större fattigdom för alla.
Följden är också en ökad politikerstyrning där allt färre saker styrs av individen själv och frihetligheten minskar. Politiker vill styra och kontrollera att rätt val görs när gemene man istället själv skulle kunna göra dessa val. Praktiskt leder det till ett samhälle där staten detaljreglerar och tar pengar från en individ för att ge till samma. Titta t ex på EU:s groteska utveckling från frihetsprojekt till regleringsprojekt. Jag har sett (obekräftade) siffror på att ca 80% av skatterna betalas tillbaks till en själv i form av pension, barnbidrag mm. Väldigt lite går till de verkligt behövande. Men just denna detalj är egentligen en annan bloggpost...
Jag har lovat att läsa David Schweickarts bok "After Capitalism" (shit finns bara på engelska) men konstaterar också att det även i David Schweickarts resonemang är ekonomiska styrmedel som verkar krävas. Han "argumenterar för att staten ska ge ekonomiskt och tekniskt stöd åt företag som ombildas till att vara arbetarägda". Att arbetarna i arbetarråd ska "kunna rösta fram företagsledningar i storföretag medan småföretag ska styras direktdemokratiskt", avskräcker med Atlas Shrugged i färskt minne. Denna var min sommarläsning för ett drygt halvår sedan. (Citat från Florres recension).
Var finns visionerna som tål granskning? Som sann liberal är jag öppen för alternativ och omfamnar förbättrade lösningar. Jag undanber mig dock ökat statligt styre och regleringar för att uppnå det!
Efter studier i ämnet har jag dock valt att omfamna kapitalismen som den bästa lösning som finns tillhanda idag. Det är inget fulländat system och har avigsidor men jag inget effektivare alternativ.
Jag ser att kapitalismen steg för steg är på väg att utrota fattigdomen. Det får mig att undra. Är det för att vänstern inte ser fattigdomen som det stora problemet utan orättvisorna i sig som man är så kritiska mot kapitalismen?
Vänstern är dåliga på nya visioner för framtiden och det mesta är tillbakablickande på något som i teorin kanske låter bra men som i praktiken inte visat sig fungera. Det flesta "nya" idéer som poppar upp är varianter på gamla. Alltid med tvångs och styrmedel inblandade.
Jag ser inga problem med mer av marknadsekonomi, med fler ägandeformer än renodlad kapitalism med enbart privata aktörer, men då ska det ske utan subventioner. Alltid är det dock med tvångsmedel istället för med positiva incitament som en omdaning av samhället ska ske.
En liberaliserad ekonomi utan tvångs och styrmedel ger ju möjlighet till t ex arbetarägda företag. Det verkar ju dock som det inte är ett effektivt och bra sätt att driva företag med tanke på att det finns så få. Det finns positiva exempel förstås men varför startas det inte fler eller ombildas fler företag till kooperativa. I tider av kris finns ju en uppsjö av företag att ta över till vettiga priser.
Det jag undrar mest av allt är varför inte företrädarna för denna ideologi går i bräschen för detta. Det vore väl det bästa sättet. Att i praktiskt handling visa vägen. Tyvärr investerar ju till och med fackförbunden sina mångmiljardtillgångar i allt annat än detta. Det spekuleras friskt och binds upp i fastigheter mm. Varför skulle detta vara en väg om inte dessa aktörer verkar tro på det?
Kan det vara så enkelt som revirtänkande kring sin egen situation. Florian Burmeister ger en möjlig delförklaring i en konversation vi haft:
- "de starka ombudsmannafackföreningarna i Sverige är en anledning till att vi ser mindre av dessa företag" och om "arbetarna själva styr företagen så blir ombudsmännen berövade på existensberättigande". Finns det inga andra roller för dessa individer? Ska sådana småsaker verkligen hindra en smygande revolution som det i praktiken skulle vara.
Orättvisor är en utopi att fullt ut utrota. En fullt jämlik värld ekonomiskt kräver dessutom väldigt stora orättvisor i handling. Definitionen på jämlikhet från vänster känns på så sätt väldigt sned. Vad gäller fattigdom och extrem fattigdom är vi dock på rätt väg. Det går långsamt och är mycket kvar, javisst, men steg för steg går det åt rätt håll. Studera gärna Hans Roslings och hans fantastiska diagram.
Jag ser att många av vänsterns idéer skulle minska klyftor javisst men ser tyvärr också att de skulle vara långsiktigt förgörande för fattiga och riktigt utsatta människor. I praktiken ser jag inte att den politiken skapar de resurser som behövs för att sedan kunna fördela. Mindre klyftor men större fattigdom för alla.
Följden är också en ökad politikerstyrning där allt färre saker styrs av individen själv och frihetligheten minskar. Politiker vill styra och kontrollera att rätt val görs när gemene man istället själv skulle kunna göra dessa val. Praktiskt leder det till ett samhälle där staten detaljreglerar och tar pengar från en individ för att ge till samma. Titta t ex på EU:s groteska utveckling från frihetsprojekt till regleringsprojekt. Jag har sett (obekräftade) siffror på att ca 80% av skatterna betalas tillbaks till en själv i form av pension, barnbidrag mm. Väldigt lite går till de verkligt behövande. Men just denna detalj är egentligen en annan bloggpost...
Jag har lovat att läsa David Schweickarts bok "After Capitalism" (shit finns bara på engelska) men konstaterar också att det även i David Schweickarts resonemang är ekonomiska styrmedel som verkar krävas. Han "argumenterar för att staten ska ge ekonomiskt och tekniskt stöd åt företag som ombildas till att vara arbetarägda". Att arbetarna i arbetarråd ska "kunna rösta fram företagsledningar i storföretag medan småföretag ska styras direktdemokratiskt", avskräcker med Atlas Shrugged i färskt minne. Denna var min sommarläsning för ett drygt halvår sedan. (Citat från Florres recension).
Var finns visionerna som tål granskning? Som sann liberal är jag öppen för alternativ och omfamnar förbättrade lösningar. Jag undanber mig dock ökat statligt styre och regleringar för att uppnå det!
__________
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, vänstern, liberalism, kooperativ, jämlikhet, inkomstskillnader,
16 kommentarer:
Min primära kritik mot kapitalismen (inte marknaden) är att den tillåter köpt förmyndarskap över folks arbetsliv.
Dessutom: kapitalism innebär att vinstmaximering sätts i första rummet. Aktörer på den kapitalistiska finansmarknaden behöver inte ta något moraliskt ansvar för sina handlingar, utan kan alltid gömma sig bakom den osynliga handen (sic). Då är ramverket i politiska och ekonomiska demokratin att föredra, då man kommer att ställas moraliskt till svars för sina handlingar vid nästa demokratiska val.
Johan Norberg skriver i Till Världskapitalismens Försvar att vi inte ska lägga oss i om det förekommer barnarbete i Syd, då det hämmar den långsiktiga utvecklingen. Jag har två principiella invändningar:
1) När jag handlar rättvisemärkt betalar jag typiskt MER. Jag "shoppar MER", det blir MER handel, vilket marknadsliberaler borde vilja främja. Om jag skulle välja den omärkta, potentiellt barnarbetesproducerade, produkten, skulle jag sänka den sjyssta produktionen. Argumentet att det är bättre om barnen arbetar än att de svälter är alltså inte hållbart, då motargumentet är att det är bättre att arbetare i rättvisemärkt produktion arbetar än att deras barn svälter.
2) Säg att barnet är 9, 8, 7, ... år. Säg att arbetsdagen är 12, 13, 14, ... timmar. När skriker humanisten i Johan Norberg stopp?
Kapitalismen är nihilistisk i de här frågorna.
Förespråkare till kapitalismen brukar framhävda frivilligheten. Barnet behöver ju inte arbeta. Men om alternativet är svält eller prostitution så blir frivilligheten till tvång.
Min utgångspunkt är att kapitalismen sätter folk i arbete och skapar försörjning. Tycker man nackdelarna överväger och inte vill vara köpt kan ju de allra flesta faktiskt sköta sin försörjning själva.
Om vinstmaximering sker på ett oetisk sätt kan och borde kunder säga ifrån och välja andra alternativ.
Eftersom svält och prostitution i vissa fall är de enda alternativen är just barnarbete ett bättre alternativ. Tyvärr kan inte hela den fattiga världen arbeta "rättvisemärkt". Barnarbete är ju också övergående och är en fas i ett lands utveckling. Hur hemsk det än är med barnarbete tycker jag det är att föredra före svält och död.
Tänk så olika syn man kan ha ändå.
Varför skulle inte alla kunna arbeta "rättvisemärkt"?
Återigen, om jag väljer den barnarbetesproducerade produkten så väljer jag ju bort en sjysst producerad produkt. Dessa arbetares barn riskerar då att tvingas in i prostitution istället.
Det är bra att inte alla har lika syn på saken, även bland frihetliga tänkare. Tänk vad statiskt det skulle bli då.
Klart alla kan arbeta rättvisemärkt på något sätt på lång sikt. Det jag menar är att resan dit är väldigt lång. Jag är heller inte beredd att "byta bort" kapitalismen mot något som inte skapar samma tillväxt och försenar den resan eller till och med förhindrar den.
Så vi är överens om att det skulle vara bra om all produktion skulle kunna vara rättvisemärkt. Varför inte gynna sådan produktion, exempelvis skattevägen? (Du har kanske läst mitt förslag till frihetlig skatteväxling på min blogg.)
Med frihetlig menar jag att folk ska få bestämma själva. Bottom-up, inte top-down. Även över arbetsplatsen. Kapitalism innebär top-down styrning av företagen.
Jag menar inte att politiker ska bestämma över företagen. Däremot vill jag ha en demokratisk kontroll att företagen är arbetarstyrda, och att det finns en sanktioneringsmekanism (d.v.s. skatter) då så inte är fallet.
Idag är det en självklarhet att staten förbjuder slavarbete. Måhända ser man om hundra år tillbaks på kapitalismen som vi idag ser tillbaks på slavhandeln.
Tänkte faktiskt fråga dig precis det. Hur du definierade frihetlighet.
Men när ska företagen bli arbetarstyrda? Om jag startar som småföretagare kan jag då inte anställa individer att arbeta för mig. De måste då blir delägare eller?
Var finns incitamenten till entreprenörsskap med denna modell. Det är privata entreprenörer som burit på en idé och en dröm som i hög grad bidragit till dagens välstånd.
Se bara på Ikea eller Microsoft som sysselsätter och ger försörjning till miljoner människor och ger hundratals miljoner människor mer i plånboken tack vare produktutveckling.
Jag tror inte arbetarkollektiv kan uppnå detta.
Själv vill jag inte ens ha skatter på arbete då jag tycker det är den största välgärningen man kan göra. Att starta företag och bidra till sin försörjning och i förlängningen även andras i takt med att man börjar växa och anställa.
Sedan urminnes tider har skatt på arbete varit den enkla lösningen för staten (bondesamhället och framåt). Jag tycker en vision för framtiden vore att slopa skatt på arbete och ha miljöskatter i stället.
Skatter har en dämpande effekt. Är det inte därför vi hårdbeskattar alkohol och tobak.
Att gynna viss produktion med skattemedel tror jag är farligt.
Man fastnar lätt i beroende och kostnaden blir stor. Har man väl börjat stödja är det svårt att komma ur det. Blir en ond cirkel. Se på statens stöd till SAS år efter år. Finns hur många exempel som helst på hur stöd blir permanenta eller verksamheter inte klarar sig när stöden försvinner.
Man riskerar även stora negativa konsekvenser genom att missgynna annars väl fungerande företag.
Har idén bärkraft kommer den få genomslag med folklig förankring. Då står den dessutom på egna stadiga ben.
Du ställer en jättebra fråga. Jag har en bekant, Olle, som har uppfunnit Whitelines, kollegieblock med vita rutor. (Det blir prydligare anteckningar än med grå rutor.) De har arbetat hårt i några år med lite betalt. Nu börjar företaget ta fart på allvar. Man kan vid det här laget börja tala om ett livsverk. Ska man ge en nyanställd lika rösträtt? I det här fallet blir det absurt.
En definition jag gillar på socialism är "produktionen åt producenterna". Typiskt tar det, säg, ett år för en nyanställd att bli produktiv. Säg att man ger henne rösträtt efter ett år.
Säg att man ger Olle en halv röst för varje nyanställd. Om företaget har tio anställda så har Olle fem röster. Inte helt top-down, men inte helt demokratiskt heller.
Om jag hade oändligt med tid skulle jag gärna skriva en intervjubok, där jag skulle bolla dessa idéer med t.ex. Olle. Bland annat skulle jag fråga vad hans drivkraft har varit. Är det för att få förmyndarmakt över folks arbetsliv? (Naturligtvis inte.) Är det för att bli rik? Är det för att kunna odla sin kreativitet? Hur ser han på sitt beroendeförhållande till finansiärer? Skulle han kunna tänka sig Schweickarts modell, där demokratiska råd fördelar investeringspengar till lovande företag? Har du fler frågor?
Med den frihetliga skatteväxlingen skulle ju skatten på arbete kunna sänkas, precis som är fallet med den gröna skatteväxlingen idag.
Jag är lika skeptisk till subventioner som du. Om inte ett företag producerar varor och tjänster som efterfrågas på marknaden är det bättre om verksamheten läggs ned och resurser frigörs för mer livskraftig produktion.
Jag är för frihandel för sjysst producerade varor. Men jag förspråkar sanktioner mot ekonomiskt förmyndarskap. Idag konkurrerar barnarbetesproduktion på lika villkor med sjysst produktion, vilket är orimligt.
Personligen tror jag det är frihetsaspekten som är avgörande när det gäller eget företagande. Frihet att arbeta för sig själv och ingen annan. Frihet att styra sin tid. Frihet att ägna sig åt precis vad man vill och en önskan att vara skapande och kreativ och se sina idéer ta fart.
Just därför tror jag tyvärr att ditt förslag är hämmande på flera sätt. Om alla anställda efter en viss tid automatiskt blir någon form av delägare tror jag man blir ytterst försiktig med att anställa. Man måste vara mycket säker på att en individ passar in och tror på ens idéer.
Hur blir det när företaget växer sig riktigt stort. Så många kockar så det blir kaos.
Drivkraften jag pratade om tror jag minskar om man vet att man måste lämna ifrån sig sitt företag bit för bit.
Däremot gillar jag tänket kring att på något sätt straffa oetiskt driven produktion. Det rimmar med mina tankar om kraftiga ökade miljöskatter istället för skatt på arbete.
Jag tror också att varje land måste sätta sina egna regler på området. Olika länder befinner sig i olika utvecklingsfaser och globala konsensus är totalt hopplöst att försöka nå.
Det är inte mitt förslag. "Tyvärr" (för egen del) är tanken inte det minsta originell. Erfarenheten visar att demokratiska företag fungerar bättre än kapitalistiska diton. Arbetarna jobbar inte längre bara för lönen, utan för sitt företag. Solidariteten med arbetsplatsen ökar med 100%. Vem är bättre lämpad att besluta om färdriktningen än arbetarna som jobbar i och är beroende av företaget? Inte aktieägare iallafall. (De är lika mycket "många kockar", fast med köpt makt.) Grundaren av företaget borde också ha intresse av att få input från arbetarna.
Naturligtvis är det bäst om arbetsplatsförbättringar sker på plats. I Brasilien har barnarbete nu förbjudits under Lula.
Det rätt som du säger att det är svårt att nå ett globalt konsensus på krav på produktionen. Däremot så kan vi i Sverige/EU sätta vår egen standard för vad vi kan tänkas kräva arbetsrättsligt för att det ska bli frihandel för varan.
Om erfarenheten visar att arbetarägda företag fungerar bättre är väl kanske ett evigt tvisteämne. Jag håller dock inte med dig. Både samhällen och företag med hög grad av kollektivism är inga goda exempel varken ur produktivitetssynpunkt eller kring mer mänskliga aspekter.
Jag tycker vänstern i det här fallet ofta lyfter fram enstaka exempel. Det här företaget i Brasilien eller det här i landet x på 70-talet etc. Det pro-kapitalistiska tyckare (som t ex vår samtalspartner Norberg gör :) är att lyfta fram längre skeenden över tid, åskådliggjorda i många olika länder och världsdelar, dessutom väl belagda. Det visar i alla fall mina (delvis begränsade ska erkännas) studier.
"Bevisbördan, vill jag återkomma till, är att de som delar din tro på detta i handling visar att det fungerar bra och till och med bättre som du påstår. Inte kan väl ombudsmännen sitta i vägen för en så framgångsrikt strategi för framtiden.
Jag välkomnar verkligen olika ägandeformer men inte genom tvång. Det finns för många avskräckande exempel på samhällen där man kollektiviserat privat egendom och vad det lett till.
Jag vill också återkomma till drivkraften i ett sådant samhälle. Den kommer försvinna hos skaparna eftersom de dels inte får behålla frukterna av sitt slit utan bit för bit får lämna ifrån sig sitt livsverk till sina anställda. De tappar också friheten att styra själv över sin tid och sin dröm. Det är där de flesta företagare börjar tror jag.
Tycker du att man ska kunna ärva förmyndarmakten över folks arbetsliv? Eller att man ska kunna köpa den?
Om du vill ha vänsterstatistik så är Johan Ehrenbergs och Sten Ljunggrens Nya Ekonomihandboken sprängfull med diagram och tabeller. Granskaren Norberg lär granskas själv i David Ankarloos Marknadsmyter.
Sedan är inte den individuella erfarenheten att förringa. Barnarbetaren i löneslaveri bryr sig nog föga om Roslings bubblor.
Arbete för mig är allt annat än köpt förmyndarmakt. Att kunna ge en individ ett arbete och försörjning är en fantastisk tjänst. Att detta i vissa fall utnyttjas ändrar inte min grundinställning. De flesta företagare är hjältar och inga utnyttjare av "löneslavar".
Om man inte kan köpa eller ärva förmyndarmakt (anställa personer till sig företag) innebär det också att man inte heller på detta sätt kan skapa bättre förutsättningar för sina barn och barnbarns räkning. Ska alla vara likställda vid födseln oavsett var de föds, vilka föräldrarna är och hur hårt de arbetat? Hur ska det uppnås? Lika förutsättningar på vilket sätt i så fall?
"Marknadsmyter" spräcker få myter. Den försöker dock skapa en hel del nya. Ekonomihandboken ska jag kolla upp.
Den individuella erfarenheten från t ex barnarbetaren är anledningen till att jag vill ha en utvecklad marknadsekonomi och fortsatt globalisering. Jag tycker det är mer humant med arbete än svält och död.
Jag har alltid trott på solidaritet. Vänsterns solidaritet finns dock i teorin och inte via politiken och vad den långsiktigt leder till. Vi vill båda utrota fattigdomen, men har olika teorier om vägen dit.
Företagare är typiskt lika mycket vardagshjältar som arbetare. Däremot har jag ett problem med "rena" kapitalister, som t.ex. kan flytta produktionen till Kina för att arbetskraften är billigare där.
Du verkar ha mer koll på Ankarloo än jag. Jag är som sagt inte emot en marknad för varor och tjänster, som han är. Jag är som sagt för frihandel för sjysst producerade varor. Jag håller med Johan Norberg om att EU borde avskaffa tullar och subventioner, det skulle vara till gagn för Syd.
Att utjämna skillnaden för barns förutsättningar görs bäst genom en stark offentlig sektor finansierad med progressiva skatter. Arv av pengar och privata ägodelar bjuder jag på. Däremot inte arv av ägande av produktionsmedlen. (T.ex. Wallenberg.)
Skicka en kommentar