En något nedkortad och mer
fokuserad version av detta inlägg kan även hittas på
Newsmill. Jag tog mig friheten att breda ut mig ytterligare på min egen blogg så det är väl bäst att varna för ett långt inlägg.
Det finns ingen solidaritet längre! Vi har fått ett kallt nyliberalt samhälle de sista 10-20 åren! Känns orden igen? Dessa slagord har man fått höra från vänsterhåll allt intensivare i dessa tider av finansoro och lågkonjunktur. Problemet är att de som skriker högst och inmutat solidaritetsbegreppet står utan lösningar och utan en långsiktigt verkningsfull politik som hjälper de svagaste såväl inom som utanför Sveriges gränser.
Jag har tidigare dragit åt vänster politiskt just av solidaritetsskäl. Jag tror och har alltid trott på att det måste finnas utrymme att värna om behövande och att vi gemensamt ska hjälpa varandra. Sedan länge har ju just vänstern inmutat solidaritetsbegreppet och gett sken av att bedriva en politik byggd på empati och bättre fördelning av jordens resurser.
I takt med den allt ökade globaliseringen och internationaliseringen har det dock visat sig att vänstern saknar en långsiktigt verksam politik för denna nya värld. Lösningarna stavas ofta stöd och bidrag samt isolering och protektionism, det förändrar därför inte sakernas tillstånd i grunden. Problemet är således att de sjuka, svaga och fattiga bara får det sämre med vänsterpolitik och att empatin inte finns någon annanstans än i ideologier som prövade i realiteten bara leder utför. Här finns ju mängder av öppna dörrar att slå in. Väst kontra Östtyskland på sin tid, Estland efter friheten från Sovjetunionen jämfört med mindre marknadsliberala länder mm.
Klassisk vänsterpolitik byggd på fördelning via diverse stöd och bidrag, tullar, restriktioner och handelshinder lyfter inte människor eller länder ur fattigdom. Protektionism och överdriven omfördelning av resurser leder inte till ett expansivt samhälle som får mer resurser att fördela. Med planekonomisk nolltillväxt hamnar vi ständigt i situationer där vi måste skära ner på annat för att förverkliga nya reformer. Vilka är vi att förvägra framtida generationer fortsatta framsteg liknande de vi själva fått uppleva. Vi kan bara vara glada att dessa tankar inte fått tillräckligt genomslag tidigare och inte heller kommer att få det nu.
Fortsatt strävan efter nya lösningar och teknik kommer ge oss mer att fördela och mer att satsa på miljö etc. Historien visar att om vi öppnar gränserna och ökar handelsutbytet så kan fler få en dräglig tillvaro och fler länder demokratiseras. Det är via handel, resor och öppnade gränser som detta uppnås. Vi har i våra händer enkla åtgärder som kan minska världens fattigdom ytterligare och ge människor som idag inte har något att hoppas på en chans till ett helt annat liv.
Svenska kommunister värnar inte på allvar om världens fattiga när de hävdar att alla ska ha svensk standard.
Varför ser inte vänsterintellektuella vilken framgång de senaste 20 årens globalisering varit för världens fattiga. Fler människor har tagits ur fattigdom än någonsin tidigare i den mänskliga historien. Se bara på
exemplet Kina, där mer än 200 miljoner människor lyfts ur fattigdom på 30 år. Vänstern fokuserar då istället på att klyftorna ökat. Tydligen är det bättre om alla har det dåligt, det är ju i alla fall rättvist. Här här har ju vänstern också hittat nya anledningar till att isolera sig. Den gamla planekonomin fungerade ju inte men nu i miljöns namn och kanske med lite
ny teknik så.
Solidaritetstanken inom vänstern ekar tomt när man ser hur politiken utformas och det gäller inte bara extremvänstern. Göran Persson ville villkora fattiga länders inträdesbiljett i EU eftersom han var rädd för social turism. På vilket sätt värnade det om dessa länders fattiga? Byggnads vill förvägra bl a balter och polacker att komma hit och konkurrera genom att frivilligt arbeta hårt och göra en insats genom att konkurrera med ett lägre pris som konkurrensmedel.
Det har föreslagits att avdragsrätt ska införas för gåvor. Dvs delar av beskattningen slopas när man skänker pengar till diverse biståndsorganisationer. Via
Ingerös blogg får man sig till livs Lars Hanssons (S), vice ordförande i skatteutskottet, åsikt:
"Då drar man undan pengar från staten". Så mycket för den solidariteten när staten inte får sin del av kakan trots att det går till goda ändamål. Lika fel är det förstås enligt
Åsa Linderborg som ondgör sig över att människor fritt ska få välja var man skänker pengar. De pengarna gör ju inget gott enligt henne för då upphör ju statens viktiga roll i sammanhanget och istället
"ersätts av en godtycklig välvilja hos en elit som förväntar sig beundran för en givmildhet". Som om staten dessutom har lyckats särdeles väl på
detta område. Många statliga biståndsprojekt har idag bevisat haft motsatt effekt.
På det nationella planet har vi ett antal områden ytterligare som vänstern har som ideologiska käpphästar. Privat sjukvård är fel trots att konkurrensen skärps och att det sker en avlastning av den allmänna. Hjälper det de behövande? Nej, man är mot av ideologiska skäl. I programbladet till Socialistiskt Forum den 15:e november 2008 i Stockholm kunde man läsa att
"kvalitén hotas av att allt fler verksamheter privatiseras". Vilken tankevurpa i ideologins namn. Hotet som finns är att de dåligt skötta verksamheterna, såväl statliga och privata, blir utkonkurrerade av andra bättre och det ser i alla fall inte jag som ett hot.
Den svenska modellen med kollektivavtal ses som ett föredöme. Men vad har detta lett till de senaste 20-30 åren? Jo att utanförskapet på arbetsmarknaden har förstärkts för t ex ungdomar och invandrare som inte tillåts konkurrera med lägre lön för att få in en fot på marknaden. Att alla ska ha lika lön är uppenbarligen viktigare trots att det leder till att tusentals aldrig ens kommer in på arbetsmarknaden!
På område efter område ser det ut på detta sätt. Ideologi och millimeterrättvisa sätts före den totala samhälleliga vinsten. Ökade klyftor är någonting otänkbart även om det leder till att även de fattigaste får det bättre. Till och med Deng Xiaoping förstod detta när han påbörjade omdaningen av Kina och förklarade att alla inte kan bli rika samtidigt.
På samma sätt har asylmottagandet förstärkt utanförskapet. Genom onödigt omhändertagande och inskolning i den bortklemande svenska modellen istället för att tillåta eget arbete för människor som inte vill annat än att göra rätt för sig och skapa sig en ny tillvaro. Genom att vi ger arbetstillstånd från dag 1 kan vi på ett mycket enkelt sätt lösa upp delar av detta utanförskap. Luckra upp andra regler och gör det ännu lättare att starta företag i problemområden. Varför inte helt slopa arbetsgivaravgiften.
Ideologiska tankevurpor hittar man även när det i vänsterideologins namn till och med är försvarbart med
terrorism och diktatur så länge man kämpar för
rätt sak. Är det solidaritet värt namnet? I detta sammanhang vill jag citera den liberala tänkaren Ayn Rand ur boken
Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla ”Observera hur dagens så kallade fredsrörelser beter sig. Samtidigt som de säger sig älska mänskligheten och arbeta för dess överlevnad, hojtar de om att kapprustningen med kärnvapen måste stoppas, att nationerna måste hindras från att använda sina väpnade styrkor för att avgöra internationella konflikter och att krig måste förklaras olagligt i humanitetens namn. Men samma fredsrörelse motsätter sig inte diktatur; dess medlemmars politiska åsikter omfattar alla olika yttringar av etatism, från välfärdsstatskramande till socialism, fascism och kommunism. Det innebär att de motsätter sig våld mellan länder, men inte när ett lands regering angriper sina egna medborgare; det innebär att de motsätter sig våld mot beväpnade motståndare, men inte mot obeväpnade.”Fram för mer solidaritet i liberal anda med öppnade gränser och ökad handel, mindre statsinblandning med byråkrati och regler. Underlätta för entreprenörer och sätt individens egna vilja och skapandekraft i fokus.