Vår statsminister skyllde på ett antal länder som blockerade en potentiell lösning i samförstånd. Indien och Kina sätter "tillväxten före miljöhänsyn" enligt Reinfeldt. Det gör de helt rätt i, och med vilken rätt kritiserar vi i väst egentligen dessa länder för att vilja göra samma resa som vi gjort. Att man lägger samma krav på Kina som USA är rent bisarrt.
Deras utveckling kommer dessutom ske snabbare och med mindre miljöpåverkan eftersom vi befinner oss mycket längre fram vad gäller kunskapen kring alternativa lösningar än när vi tog steget från fattigdom. Vi är också närmare brytpunkten rent ekonomiskt då det lönar sig bättre att hitta smartare lösningar.
Miljörörelsen undrar över "hur många människor som måste dö". De tänker dock inte på hur många hundratals miljoner som tagits ur fattigdom bara i Kina de sista årtiondena tack vare att man prioriterat tillväxt.
Tack vare misslyckandet i Köpenhamn kommer miljontals människor få chansen att lyfta sig ur fattigdom. Om detta vet vi. Om miljoner kommer drabbas som Greenpeace och andra hävdar är dock ren spekulation. Indien och Kina ser rationellt på denna fråga eftersom de ser vad tillväxten gör för de fattiga.
Den fattiga världen har inga moraliska skyldigheter mot oss. "Omtanken om de fattiga länderna är ett politiskt bedrägeri" hävdar bloggen Klimatbluffen. Det har jag varit inne på förr, att solidariteten både till höger och vänster är högst chimär.
Tack och lov kom ingen bindande överenskommelse kring klimatbistånd. "I årtionden har biståndspengar hällts över samma länder, utan någon tydlig positiv effekt". Detta är ord från Gustaf Blomberg i Norrbottenskuriren. Alltid kul att läsa när andra perspektiv får synas i traditionella media. Karin Bojs däremot trallar på som förut. Nu måste vi "mixtra med hela klotet" och ägna oss åt "science-fiction". Vilka perspektiv människan har.
Fredrik Segerfeldt som forskat och skrivit en hel del kring bistånd säger apropå 5%-målet i klimatbistånd som var på förslag detta:
-"Om regeringarna i fattiga länder får kontroll över de här pengarna kan det innebära en katastrof för dessa länders utveckling".
Att dessutom tro på globala lösningar är rätt naivt med tanke på vilka som styr en hel del av de deltagande nationerna. Viljan att nå en lösning kommer aldrig att gemensamt få fäste i alla länder.
Detta "misslyckande" betyder, för att citera Hans Engnell "att de allra värsta åtgärderna, skadliga för både frihet, demokrati och ekonomi, i värsta fall skjuts på framtiden och i bästa fall aldrig blir verklighet".
Deras utveckling kommer dessutom ske snabbare och med mindre miljöpåverkan eftersom vi befinner oss mycket längre fram vad gäller kunskapen kring alternativa lösningar än när vi tog steget från fattigdom. Vi är också närmare brytpunkten rent ekonomiskt då det lönar sig bättre att hitta smartare lösningar.
Miljörörelsen undrar över "hur många människor som måste dö". De tänker dock inte på hur många hundratals miljoner som tagits ur fattigdom bara i Kina de sista årtiondena tack vare att man prioriterat tillväxt.
Tack vare misslyckandet i Köpenhamn kommer miljontals människor få chansen att lyfta sig ur fattigdom. Om detta vet vi. Om miljoner kommer drabbas som Greenpeace och andra hävdar är dock ren spekulation. Indien och Kina ser rationellt på denna fråga eftersom de ser vad tillväxten gör för de fattiga.
Den fattiga världen har inga moraliska skyldigheter mot oss. "Omtanken om de fattiga länderna är ett politiskt bedrägeri" hävdar bloggen Klimatbluffen. Det har jag varit inne på förr, att solidariteten både till höger och vänster är högst chimär.
Tack och lov kom ingen bindande överenskommelse kring klimatbistånd. "I årtionden har biståndspengar hällts över samma länder, utan någon tydlig positiv effekt". Detta är ord från Gustaf Blomberg i Norrbottenskuriren. Alltid kul att läsa när andra perspektiv får synas i traditionella media. Karin Bojs däremot trallar på som förut. Nu måste vi "mixtra med hela klotet" och ägna oss åt "science-fiction". Vilka perspektiv människan har.
Fredrik Segerfeldt som forskat och skrivit en hel del kring bistånd säger apropå 5%-målet i klimatbistånd som var på förslag detta:
-"Om regeringarna i fattiga länder får kontroll över de här pengarna kan det innebära en katastrof för dessa länders utveckling".
Att dessutom tro på globala lösningar är rätt naivt med tanke på vilka som styr en hel del av de deltagande nationerna. Viljan att nå en lösning kommer aldrig att gemensamt få fäste i alla länder.
Detta "misslyckande" betyder, för att citera Hans Engnell "att de allra värsta åtgärderna, skadliga för både frihet, demokrati och ekonomi, i värsta fall skjuts på framtiden och i bästa fall aldrig blir verklighet".
__________
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, klimat, alarmism, Köpenhamn,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar