Attila redogör för ett perspektiv som saknats i debatten - det egna ansvaret! Varför ska det egentligen letas syndabockar bland politiker och i finansvärlden. Är det kanske så enkelt som att det är varje individs egen skyldighet att driva sin ekonomi på ett sådant sätt att man klarar konjunkturväxlingar och inte tar för stora risker. Har man inte lärt sig att ta medias rapportering med en nypa salt. Måste det alltid vara någon annans fel?
I Dagens Industri idag har Johan Norberg också en artikel där han redogör för ett antal av de varningar om en uppblåst ekonomi som marknadsliberala tänkare och debattörer redogjort för under ett antal år bakåt. Anklagelser om tystnad från liberaler lär väl fortsätta i alla fall av de som vill uppfinna sin egen verklighet. Här följer den i sin helhet:
Ingen lyssnade på varningarna
Det knorras över att ingen förutspådde finanskrisen. I Svenska Dagbladet påstod statsvetaren Bo Rothstein nyligen att krisen måste vara ett mysterium för ”nyliberala ekonomer”, som han uppfattar som en hyllningskör till allt som har hänt i USA de senaste decennierna.
Riktigt så är det inte. Redan 1993 kunde man i tidskriften Nyliberalen läsa kritik mot Bill Clintons plan att tvinga fram bolån även till fattiga hushåll: ”traditionella procedurer för att avgöra kreditvärdighet kan kastas ut genom fönstret”, vilket på sikt leder till att de kreditvärdiga får ta smällen.
Och 1999, när it-bubblan var som mest uppblåst, varnade skribenten Mattias Svensson i tidskriften Smedjan att den amerikanska centralbanken Feds lågräntepolitik blåser upp nya bubblor som snabbt kunde resultera i ”konkurser och bankkriser, då folk och företag inte kan betala igen sina skulder”.
Och då har jag ändå bara nämnt de två tidskrifter som jag själv har redigerat.
Den liberale ekonomen Stefan Karlsson, som tidigare i år gav ut en insiktsfull Timbrorapport om det österrikiska förperspektivet på konjunkturcykler, hävdade 2004 att USA:s huspriser bara behöver sjunka 20 procent för att en fjärdedel skulle tvingas lämna bostaden. Låga räntor och underskottsfinansiering stökade till: ”Alan Greenspan och George W Bush förhindrade inte att 1990-talets börsbubbla blev en kris. De bara fördröjde den".
2003 förklarade den marknadsliberale amerikanske presidentkandidaten Ron Paul att bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac blåste upp bubblan genom att köpa subprimelån med skattegarantier: ”staten ökar risken för en smärtsam krasch på bostadsmarknaden”.
Dagstidningar på båda sidor om mitten varnade. New York Times oroade sig 1999 för Fannie Maes expansion av subprimemarknaden: ”det statssubventionerade företaget kan hamna i problem i en lågkonjunktur, som tvingar fram statliga räddningsaktioner”. Tre år senare förklarade Wall Street Journal att det var dags att göra slut på Fannie Maes och Freddie Macs sätt att ”privatisera vinst och socialisera risk” innan en bostadskris inträffade.
Det var så tydligt att systemet skapade icke-marknadsmässiga investeringar att den tecknade serien Dilbert drev med det. I juli 2002 förklarar Dilberts struthårige chef triumferande att de nu har löften om en bailout: ”Ha ha! Skattebetalarna ger oss pengar så att vi kan tillverka produkter för att sälja till skattebetalare för ett överpris!”
Det saknades inte varningstecken och många av de ”nyliberaler” som nu klandras för krisen talade ofta om riskerna. Mekanismerna som blåser upp bubblor och skapar kriser är inte okända, även om tajmningen inte kan förutspås. Men tro det eller ej, låga räntor och hårda incitament har större inflytande på marknadsaktörerna än aldrig så kloka tyckare och tänkare.
Dagens Industri, 7 oktober 2008
0 kommentarer:
Skicka en kommentar