fredag 1 juli 2016

Sverige och islam

Islam och ledande islamska företrädare gör anspråk på makt, och att andra ska rätta sig efter deras tro. Rörelser och företeelser som gör maktanspråk måste kunna granskas och kritiseras men samtidigt talar samma rörelse och företrädare ofta om islamofobi och kränkthet när de blir just det. Märk väl att de inte blir kritiserade för sin tro eller utövandet av densamma, utan för de ingrepp de önskar göra i andras liv i religionens namn. Detta är ett problem, för i kombination med svenska myndigheters flathet i frågan leder det till att religiös extremism infiltrerar samhällskroppen på ett osunt sätt.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och har lyckats göra sig av med de flesta negativa aspekterna av att kristendomen hade ett starkt grepp om människan, varför då krypa för och släppa in en annan religion av rädsla för att kallas rasist eller islamofob. Religiös tro är en privatsak och ska behandlas som en sådan. Religiöst motiverade krav är inte på något sätt mer värda än mina hjärtefrågor som icke-troende, motiven att behöva tillmötesgå dessa är obefintliga. Att visa hänsyn och respekt för varandras olikheter i levnadssätt och tro är en självklarhet men när en rörelse eller person strävar mot politiskt makt och kontroll över människor måste det fram i ljuset.

När mångmiljonbelopp av skattemedel betalas ut till extrema rörelser med minimal kontroll och insyn, när könsseparerade lokaler och aktiviteter diskuteras som något naturligt, när rättsväsendet ser mellan fingrarna och accepterar barnäktenskap, när kränkheten går så långt att man försöker få skadestånd för att man inte får ett jobb pga att man själv vägrat skaka hand med den kvinnliga chefen, och rätten dessutom dömer för det, har det redan gått alldeles för långt.

Islamska eller andra religiösa samfund ska inte få infiltrera det offentliga Sverige eller få pengar av Sveriges skattebetalare. Sluta relativisera och börja granska och kritisera. Behandla religiösa rörelser som de maktapparater de är eller önskar bli, och religiös tro för vad det är - en privatsak.

fredag 20 maj 2016

Mera amerikanisering

Här kommer en spaning jag helst inte skulle vilja göra, men så här tror jag det blir.

Många svenskar har ju en fascination för USA, vi tar gärna intryck och idéer och har länge adapterat amerikansk kultur. Nu tycker jag dock mig se att vi anammar mer av det amerikanska med stormsteg, men jag tror inte svenska folket egentligen är vidare intresserade av just dessa saker som nu är på gång.

Vi bygger i Stockholm en förbifart, som inte är en förbifart, utan en motorväg i nära anslutning till stan, som ytterligare befäster Stockholm stadsplanering i form av mera sprawl. Förorter breder ut sig med gles bebyggelse, allt annat än det mest populära, det stadslika. Likt i USA får vi kringströdda köplador dit det bara går att ta sig med bil på ett smidigt sätt. Motorleder skär genom landskapet och bygger barriärer mellan områden. Fler städer har liknande symptom. Dessa barriärer förstärker sedan de sociala klyftorna som orsakas främst av våra dysfunktionella bostads- och arbetsmarknader.

Vi bygger nu våra första trailerparks, en boendeform för miljoner amerikaner. Bert Karlsson, som är en driven affärsman som nosar upp vart vindarna blåser ser detta som en framtid för Sverige. Med tanke på hur tafatta våra politiker är lär det ju vara entreprenörer som även denna gång räddar situationen och ger människor tak över huvudet, men knappast på ett särskilt bra sätt.

Modulhusen har länge varit standard för dagisbarn och studenter, men verkar nu vara politikernas lösning på bostadsbristen. Tillfälliga byggen under begränsad tid kallas det för, är det någon som tror på det? Vi har haft bostadskris sedan andra världskriget tog slut. Absolut ingenting kommer hända på 10-15 års sikt, vilket gör att dessa tillfälliga lösningar kommer permanentas. Om miljonprogrammet skapat segregation och social utslagning så vänta bara vad detta kommer skapa. Vi bygger ett klassamhälle på riktigt där politiska kontakter eller rikedom blir enda sättet att skaffa en attraktiv eller kanske bara en normal bostad enligt dagens normer.

Vi lär även på arbetsmarknaden bli mer likt USA. Fortfarande finns en stor förnekelse kring vad som krävs för att sätta hundratusentals människor utan adekvat utbildning, språkkunskaper eller förståelse för svensk kultur i arbete. Det pratas om mycket vikten av att behålla den svenska modellen och inte lönedumpa, några idéer för hur man ska undvika detta finns dock inte. Självklart kommer ett låglöneproletariat uppstå, vi har det redan idag, dock sker det svart och i skymundan. Oundvikligen kommer staten tvingas göra dessa jobb vita för att ha någon chans att rädda finanserna, med lägre löner som följd.

I spåren av allt detta, med social utslagning, dålig boendestandard och fattigdom lär vi även få se ytterligare kriminalitet och en mer amerikaniserad gängkriminalitet, definitivt om unfallenheten hos polis och myndigheter forsätter. Det är ju inte svårt att dra en linje från 90-talet fram till nu och låta den linjen fortsätta fram mot 2030 och inse att situationen kommer vara väldigt mycket värre. Förnekelse och relativisering förvärrar detta liksom övriga problem. Våra makthavare har en förmåga att undvika det svåra till förmån för symbolpolitik.

Vi kan alltså vänta oss mer av amerikansk stadsplanering, trailerparks, gängkriminalitet och låglönejobb. Jag kan snabbt komma på en hel del annat jag mycket hellre skulle föredra att importera...

tisdag 19 april 2016

Den svenska korruptionen

Transparency International är ett institut som mäter och rangordnar korruption i världens länder. År 2015 kom Sverige på plats nr 3 av 168 med en score på 89%. Sverige är ofta omtalat som ett land fritt från korruption, eller i alla fall med mycket ringa sådan. Sveriges rykte internationellt och vår egen befolknings syn på grad av korruption korrelerar förmodligen också rätt väl med dessa officiella siffror. Vi tror gärna att den svenska modellen på många sätt är unik och bäst, att vi är världsbäst på det mesta. Vid närmare granskning har vi dock sällan täckning för det, inte heller på detta område, vilket jag ska jag försöka åskådliggöra.

Jag vill hävda att korruption är mycket svårt att mäta och rangordna då det ligger i dess natur att, för att vara framgångsrik och få fortsätta störningsfritt, vara väl dold och ta sig många olika uttryck. Den synliga korruptionen där medborgarna på daglig basis möter öppen korruption i samhället är definitivt låg i Sverige, men vi har något minst lika illa, en institutionaliserad, icke uttalad men djupt rotat konsensuskultur och dold korruption där en elit tagit makten över en stor del av politiken, media, kulturen men också över företagandet där betalningen sker på betydligt mer subtila sätt än att påsar med pengar byter ägare. De som tagit plats i denna elit gynnar särskilda intressen för sin egen vinning och karriärs skull, både för att vinna ekonomiska och karriärmässiga fördelar men också för att genom sitt agerande kunna framstå som godhjärtade och fina människor, och karriärmöjligheterna är numer många. Den värdegrundstalibanism som råder tvingar indirekt in människor i samma fåra och tänkande, människor som vill framåt i karriären måste vara goda och tänka rätt för att belönas. Detta sammantaget har lett till en slags vänskapskorruption som genomsyrar hela samhället, där eliten frotterar sig med varandra och kliar varandras ryggar, och där kostnaden för medborgaren istället kommer via skatten. Enda undantaget är de få riktigt fria marknader vi har, som ju är väldigt få i ett land som Sverige, med en så omfattande offentlig sektor och där politikens makt är stor och äter sig in på så många områden. 

Denna typ av korruption är på många sätt värre för att den är så djupt institutionaliserad och den kan fortgå utan att människor ser den och förstår vad som händer. Glöm heller inte bort vilka det är som tar fram och skapar dessa korruptionsindex. Det är därför knappast orimligt att man frågar sig hur rättvisande de ter sig och hur mycket de gynnar väst till förmån för mindre utvecklade länder och politiska antagonister till de västländer som toppar listan.

Jag hävdar att den politiska, ekonomiska, mediala och kulturella eliten har vuxit ihop, arbetar i symbios, håller varandra om ryggen och belönar varandra. Så har varit fallet under en stor del av nationen Sveriges historia, men det som dramatiskt förändrat utvecklingen är den eskalerande internationella inflytandet de sista 20 åren, där globalisterna gradvis med hjälp av FN och EU stärkt sin ställning. Nu finns därför även den internationella arenan som alternativ till den tidigare mer begränsade inhemska.

Stora belöningar finns att vinna om man agerar rätt, och väldigt mycket finns att förlora både ekonomiskt och personligt om man bryter normerna och värdegrunden, detta leder till att många människor väljer att underordna sig spelet. Korruptionen är baserat på gentjänster och belöningar och jag har valt att kategorisera dessa i sex olika huvudområden, mellan vilka individer som gjort sig förtjänt av det, genom att säga rätt saker vid rätt tillfälle, agera enligt normen, ge tjänster till de som kräver det och som genomför det som beordrats, kan få chansen att röra sig till nya välbetalda tjänster med vidlyftiga förmåner eller mediala hyllningar. Detta system har med tiden blivit så normaliserat att många verkar i det utan att ens se det som korruption, därav min slutsats att siffrorna i inledningen är grovt missvisande.

Det första området är inom det renodlade politiska fältet med alla dess olika förgreningar som det utövas kraftigt politiskt inflytande över. Här hittar vi generaldirektörer, landshövdingar, diverse statliga myndigheter, statliga utredningar, SVT mm. Här är flexibiliteten stor och det krävs inte ens traditionella rekryteringsförfaranden när helt nya tjänster inrättas och tillsätts. Mona Sahlin får bli nationell samordnare mot våldsbejakande extremism som belöning för sitt politiska arbete och Angeles Bermudez-Svankvist tillsätts utan konkurrens trots att hon skapat kaos i myndigheter tidigare.

Det andra området som är en vanlig reträttpost efter ett gott dagsverke i politiken är alla NGOs (non-governmental organisations) med allt från Rädda Barnen till Miljöorganisationer mm. Dessa blir fler och fler och är i stor utsträckning inte längre finansierade av medlemmar utan får likt Rädda Barnen den stora merparten av sin finansiering från staten. Ytterst viktigt då, att säkra sin finansiering genom att belöna politiker med roller oavsett om de är kompetenta eller inte, huvudsaken är de har kontaktnät inom maktpartierna och kan bedriva lobbying för fortsatta statliga medel eller förstås som tack för hjälpen för tidigare arbete.

Ett annat område, som jag beskrev tidigare gett ökade möjligheter, är de internationella uppdrag inom EU och FN och alla dess underavdelningar, utskott och till synes fristående organisationer som finansieras av FN. Där finns en fantastiskt fin källa till höga löner, traktamenten, pensioner och möjlighet att ha en egen liten avdelning som kan anställa assistenter och därmed belöna "fotfolk" som varit lojala. Allt detta är inte frågan om några få höjdare utan än smärre industri med tusentals människor som lever på skattemedel med gigantisk korruption och ytterst oklara målsättningar och utfall med sitt arbete.

Vi har som nummer fyra det privata näringslivet, där dels många hamnar hos bolag som uteslutande lever på skattemedel eller har stora fördelar att vinna på att kapa åt sig politiska fördelar och manipulera systemet. Vi ser före detta ministrar som blir vårdentreprenörer och statsministrar som blir såväl PR-konsulter som tar plats på internationella bankkoncerner och inom FN. Eftersom kommuner och staten på ett eller annat sätt är beställare på väldigt många områden är ytterst få branscher fredade från korruption. Man kan ju fråga sig vilka intressen som samverkar när t ex Nya Karolinska upphandlas utan konkurrens och har en slutnota på 10 motsvarande sjukhus i Tyskland.

Vi ser också politiker som går vidare till företag som starkt har påverkat den sentida utvecklingen av FN och EU i mer globalistisk riktning, som i sin tur starkt påverkat Sverige framför allt i migrationsfrågan. I den årtionden långa process som lett fram till Agenda 2030 har rika affärsintressen varit starkt varit pådrivande och dikterat villkoren och innehållet i denna. Dessa aktörer är starka inom bank- finans- läkemedel- livsmedel- miltärindustrin mm och spåren av deras agenda kan vi se i utvecklingen. Monsanto har lyckats skapa sig vad som kan liknas vid monopol på GMO-grödor, stater skuldsätter sig upp över öronen hos privata banker. Vilka intressen verkar t ex FN´s särskilda sändebud i flyktingfrågor Peter Sutherland för i första hand? FN, flyktingarna, de rika affärsintressen han är anställd av, folket som röstat på honom på Irland? Se t ex på detta vittnesmål nedan om hur det är ställt inom läkemedelsindustrin som ju uppenbarligen har en hög grad korruption, som jag misstänker inte beaktas nämnvärt i indexet. Det finns väl tyvärr anledning att misstänka att det i Sverige är ungefär lika illa ställt som i Danmark, som omnämns i videon.



Det femte benet handlar om uppmärksamhet på olika sätt. Vilka bjuds in till tv-soffor, får äran att vara värd för galor, hålla tal på Skansen osv. Och vad händer med de som inte underordnar sig och säger rätt saker eller begår misstag? Ofta total utfrysning och osynliggörande.

Som sista och sjätte del räknar jag in media. Media som blöder ekonomiskt och vars fortlevnad delvis hänger på att man lyckas kapa åt sig både skattemedel och politiska fördelar som att tysta alternativmedier, har slutat granska makten, de politiska makthavarna stryks medhårs och undslipper kritisk granskning. Förstås hoppas man på att få fortsatta belöningar via systemet med presstöd och på individnivå kan man ju likt Jan Helin kliva in i en statlig tjänst på SVT eller varför inte röra sig fritt mellan politiken och media likt Karin Pettersson.

Äger man inflytande över alla dessa områden äger man makten över historiebeskrivningen och möjligheten till indoktrineringen av massorna redan från barnsben förstärker möjligheten att upprätthålla allt detta. Få tänker på och kopplar ihop hela bilden och ser därigenom inte vilket genomkorrupt system vi lever i. Vi har ju i skolan och via media lärt oss att vi har det bästa demokratiska systemet, vi är det minst korrupta landet i världen, vi har fri press och yttrandefrihet. Det är något som inte stämmer...

söndag 20 mars 2016

Folkets Demonstration 19 mars 2016

Jag besökte Folkets Demonstration igår av två anledningar. Dels är jag en fundamentalist vad gäller yttrandefrihetsfrågor och anser att alla, oavsett åsikter, ska få hålla möten på allmän plats utan att bli störda eller utsatta för våld och hot, därför ville jag uttrycka mitt stöd och sympati för att även denna demonstration ska få det. För det andra ville jag med egna ögon se och höra talen och stämningen på plats då jag tydligt tycker mig sett en smutskastningskampanj från flera håll, där en rasist- och naziststämpling helt grundlöst påklistrats rörelsen där man döms pga vissa besökare och för vad som händer på stan långt efter eventet. 


Folkets demonstration


Efter den förra demonstrationen gick media ut hårt och kopplade ihop påstådda upplopp kvällen före med demonstrationen, och Mona Sahlin, eller hennes spökskrivare, fick i Expressen publicerad en artikel som var rent Orwellsk i sin relation till de faktiska händelserna och, vill jag dessutom hävda, i princip förtal och direkt uppviglande med tanke på de starka anklagelserna. Uppenbarligen tror ju många att detta är ett högerextremt event och stor skuld i det ligger förmodligen i medias sneda rapportering. Med tanke på hur snabbt Mona Sahlin gick ut och gav sin vrångbild, kan detta dessutom mycket väl vara politiskt orkestrerat som ett sätt att kväsa kritiska röster mot regeringen. 

Att en handfull personer från högerextrema kretsar befinner sig på platsen under en demonstration som är öppen för alla är givetvis omöjligt att förhindra och det gör inte demonstrationen till högerextrem eller rasistisk. Min teori är att det förmodligen är så att det är de vänsterextremas närvaro som får de högerextrema att vilja komma dit, inte demonstrationen och dess budskap i sig. Båda dessa grupper verkar ju få sin livslust från konfrontationer. De högerextrema, i den mån de var där, jag såg väl en handfull som enligt stereotypen och de yttre attributen skulle kunna varit det, höll mycket låg profil. 

Även under gårdagen publicerades artiklar som stämplar händelser på Folkets Demonstration fast de inträffar långt efter. Vid ca 14:30 avslutades demonstrationen och ganska snabbt tömdes det på folk, och vid kl 15 vid Kungsträdgården blev det tydligen konfrontation.
 
Min bild är att få inom media eller hos motdemonstranterna verkar ha lyssnat på vad som faktiskt sägs av talarna. Även under gårdagen verkar vissa, t ex DN och Aftonbladet, ha låtit bli att lyssna, eller så ljuger man helt enkelt. Det är väl lättare än att krypa till korset och erkänna att man haft fel. Att man går maktens ärenden på detta sätt är ett stort underbetyg åt svensk press. Att motdemonstranterna inte lyssnade var uppenbart, då de under hela demonstrationen visslade, skränade och buade.

Talarna 

 

Samtliga talare tog mycket tydligt avstånd från alla typer av extremism, såsom rasism, nazism och kommunism samt alla former av våld och hot. Jennifer Black som inledde av talarna sa just att hon tar avstånd från "rasism, nazism och kommunism".

Stefan Torssell som talade efter henne, målade upp ett etablissemang i kris där "media har vuxit ihop med makten", och makten "tappat förmågan att regera". Han passade även på att rasa mot fascismen som han kallade "en förfärlig ideologi" och förklarade att Folkets Demonstration "inte riktar sig mot människor utan mot makten". Stefan ansåg också att det de senaste 30 åren "pågått en nedmontering av den svenska modellen" och att denna måste försvaras. 

Annelie Sjöberg var tredje talare och inledde med en kraftig markering mot Mona Sahlin, som hon ansåg var skyldig talarna och deltagarna en offentlig ursäkt. Annelie tyckte det var märkligt att det skulle behövas, men förtydligar också och tar avstånd från rasism, nazism och kommunism samt all form av hot och våld. Så här lät hela passagen om Sahlin:

"Vidare anser jag att Mona Sahlin är skyldig mig och övriga talare samt deltagare på förra demonstrationen en offentlig ursäkt. Att Mona Sahlin, i egenskap av nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, kallade oss som deltog vid förra demonstrationen, för högerextrema nazister och fega uslingar tycker jag är både skamligt och rent ut sagt oförskämt".

Medan Annelie, med 20 års erfarenhet från den svenska skolan, håller sitt anförande om den svenska skolan och dess problem samt kräver att alla barn som kommer till skolan ska få samma chans oavsett bakgrund, hörs visslingar och burop från publiken utanför avspärrningarna.


Annelie Sjöberg håller tal
 
Talen i sin helhet på Nyanser.


Besökarna 

 

Besökarna var brokig skara människor i alla åldrar och även etnicitet. Att rörelsen innehåller en del människor som är kritiska mot den förda invandringspolitiken är solklart, men det bör man rimligtvis kunna vara utan att stämplas som rasist och nazist. Att invandringen bör vara reglerad är ju knappast kontroversiellt då samtliga etablerade partier anser detta och till och med Miljöpartiet klubbat igenom beslut som, enligt motdemonstranterna och media, med samma måttstock borde vara rent fascistiska. Flera besökare jag pratade med var minst sagt förundrade över motdemonstranterna och hur de kunde skandera om nazism som de gjorde. 

Jag hörde ett par äldre damer stå och samtala, och de var väldigt förvånade över att avspärrningarna var så nära själva demonstrationen och talarna, vilket även flera nämnde, och tyckte var märkligt. De konstaterade också att det var färre pensionärer än sist och spekulerade i att de förmodligen blivit bortskämda efter händelserna vid förra demonstrationen.


Vy över deltagarna


Motdemonstranterna


Att det behövs minst 15 polisbussar och en sådan massiv polisinsats för att man ska kunna använda sin grundlagsskyddade rätt att demonstera är tragiskt, och det säger samtidigt en hel del om vilka det är som står för hoten och våldet. 

Under avslutningen när nationalsången sjöngs tilltog visselkörens kraft ytterligare, och under samtliga tal hörs en kontinuerlig skrän- och visselkör. Jag hade gärna pratat med några motdemonstranterna också men jag var faktiskt orolig för vad som skulle hända om jag började ställa frågor så jag valde att avstå. Efter att ha gjort en del research på diverse sajter som motdemonstranterna samlas på är det ett väldigt ensidigt budskap om rasism och nazism så jag befarar att det kanske inte skulle vara så givande heller. 

Dror Feiler som intervjuas i Aftonbladet är väldigt besviken på att rasister får hålla möten och gå runt och heila?! Jag vet inte var han kan ha sett det, förmodligen har han hjärnspöken. Rena lögner är det i alla fall.

Protesterar mot facism och nazism?


Polisen


Jag gick fram till en polis efter att en rökgranat kastas in mot demonstrationen strax innan talen skulle ta sin början, och visst tumult såg ut att uppstå, för att fråga lite om avspärrningarna och hur de tänkt. "Vad fan tror ni ska hända", sa han. Tydligen var det enligt honom en mycket illa vald plats med ett offentligt torg mitt i stan. "Ni kan väl hålla till i en gymnastiksal", blev svaret. När jag frågade varför han tyckte att vissa åsikter skulle förpassas dit ville han inte "börja debattera". Konstigt, jag tyckte själv att det var han som började debattera. Han ändrade sig i alla fall och var inte längre intresserad när han fick argument emot sig. Faktiskt lite uppseendeväckande sagt, speciellt i beaktande vad insatschefen senare sa, att de inte på förhand kan veta folks avsikter.

Jag tog då sedan chansen att prata med insatschefen, Anders Bjärgård, som av en händelse tog plats precis bredvid mig och jag frågade om hur avspärrningarna var tänkta att fungera. Det var ju många som undrade varför avspärrningarna var så pass nära talarna. Han sa att de var placerade där för att "inte begränsa det offentliga rummet". Även motdemonstranternas har rätt att ta del av budskapet. Jag nämnde då att de lyssnar ju inte, i själva verket stör de talen och jag frågade varför de tillåts störa. "Gränsen går när talen inte når ut och hörs, då går vi in och bryter". Jag tyckte att avspärrningarna kunde varit längre bort för att slippa direkt konfrontation, det kastades ju rökfacklor mot demonstrationen. De kunde inte veta vad människor "hade för avsikter" löd försvaret för detta. Jag vet inte om jag håller med, jag antar att polisen har tillgång till Internet, då borde hotbilden inte varit svår att surfa fram till.


15 polisbussar spärrade av torget


Planeringen av insatsen görs utifrån de lagar och prejudikat som finns och han ansåg att de följde lagen. Jag ville öppna för att de väl ändå kunde vara en tolkningsfråga, och om man flyttade avspärrningarna närmare hörnet på torget kunde det väl ändå ligga inom ramen för vad lagen tillåter? Nej, då hade det begränsat det offentliga rummet för mycket. Han sa faktiskt att det var "solklart" så min undran om lagen är så tydlig avfärdade han. En intressant diskussion dock och kul att han tog sig tid.

På det hela taget en intressant eftermiddag på flera sätt och jag måste berömma det mod talarna och deltagarna visar, att stå upp för sina åsikter trots att man riskerar att få löpa gatlopp i pressen, bli av med arbete och uppdrag, utstå förtal från höga politiker och media, och tyvärr också riskera hot och våld, är modigt. Eftersom jag hade tagit plats innanför avspärrningarna försäkrade jag mig noggrant om att jag inte var förföljd eller skulle bli överraskad på något sätt när jag lämnade platsen. Det är helt enkelt bedrövligt att man ska behöva känna så...

torsdag 17 mars 2016

Borgerlig Framtid

Borgerlig Framtid är ett nystartat parti som lanserades i februari 2014. Jag har stött på partiet tidigare och hört talas om det i periferin utan att sätta mig in i vad de står för, men jag blev nyfiken när miljöpartisten Josefin Utas i denna artikel förklarar varför hon lämnar Miljöpartiet till förmån för just BF. 

Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av deras partiprogram. Framförallt är den inledande och övergripande texten, där de förklarar bakgrunden till varför partiet startas, skön läsning. De beskriver de etablerade partiernas misslyckanden och hur statusen på landet Sverige är idag med stor träffsäkerhet. 

De sågar den postmoderna samtidens identitetspolitik och kvotering. Från partiprogrammet.

"I en demokrati är man medborgare, innebärande såväl rättigheter som skyldigheter i förhållande till gemenskapen, som man utgör en del av. Försök att splittra denna gemenskap genom så kallad identitetspolitik, innebärande att medborgarna ska ses som företrädare för olika undergrupper och deras intressen – vilket kan institutionaliseras genom kvoter, m.m. – är en förkastlig verksamhet. Kvotering till utbildningar och tjänster ska inte förekomma".

De beskriver offermentaliteten som råder där individen inte ses som kapabel, och talar vidare om viktiga områden som ansvar och maktdelning.

"Ett hållbart demokratiskt statsskick måste därför förenas med maktdelning mellan olika institutioner, som balanserar, kontrollerar och begränsar varandra. Borgerlig Framtid ser positivt på ett styre med federala inslag – dels en maktdelning mellan olika politiska nivåer och dels en maktdelning mellan olika statliga institutioner".

De pratar om yttrandefrihet på riktigt, vilket är ovanligt och mycket välbehövligt i tider när en helt vanlig demonstration som Folkets Demonstration stämplas som både rasistisk och nazistisk?!

"Folkstyret bygger på fri åsiktsbildning och frihet att yttra sig och hålla sammankomster. Utan dessa friheter är folkstyret förlorat. Borgerlig Framtid vill motverka den växande intoleransen mot åsiktsyttringar som en viss grupp människor eller det politiska etablissemanget uppfattar som stötande. I ett fritt land med fri åsiktsbildning och yttrandefrihet är det ofrånkomligt att åsikter yttras som förnärmar andra. Störningar av offentliga möten är en oacceptabel verksamhet".

De talar om politikens begränsningar och vad som faktiskt bör vara den enskildes ensak. Sammantaget många högst relevanta frågeställningar och problemområden där de tar sig an frågor som andra partier negligerat.

"Borgerlig Framtid slår vakt om den enskilde medborgarens rätt till privatliv och skydd mot statligt förmynderi. Politikens uppgift är att koncentrera sig på ett antal kärnverksamheter för det offentliga. Först och främst handlar det om skydd av medborgarnas personliga säkerhet och trygghet, samt att skydda landet mot faror".

BF är ett liberalkonservativt parti. De "driver en liberal ekonomisk politik och har en liberal syn på individens rättigheter och skyldigheter" samtidigt har de "konservativa värderingar när det gäller vår syn på samhället och kulturen". Denna programförklaring genomsyrar de olika sakfrågorna och det känns både genomtänkt och konsekvent. De "värnar om det svenska kulturarvet, som utgör grunden för nationen och medborgarnas identitet" och pratar om familjen som "samhällets viktigaste kollektiva enhet och grundstenen för barns trygghet och utveckling". Klassiskt konservativa utgångspunkter.

Tittar man vidare på enskilda områden dyker det upp frågor där jag personligen tycker annorlunda, som t ex kärnkraft, värnplikt och monarkin, det är ju ofrånkomligt att det uppstår med ett komplett program, men på det hela taget ett välbehövligt tillskott som parti. Om partiet skulle ta sig så långt som till riksdagen är jag verkligen inte övertygad om, speciellt inte till 2018 som de själva har som mål. Jag skulle dock personligen gärna byta ut vilket som helst av nuvarande borgerliga partier mot BF.

fredag 4 mars 2016

Europas förenta Sovjetstater

I en mycket intressant artikel på Morpheus beskrivs EU, dess historiska bakgrund, imperietankarna som funnits ända sedan Kol och stålunionen på 50-talet och likheterna med en annan, numera kollapsad union, Sovjetunionen.

EU och Sovjetunionen har fler likheter än vad man först kanske tänker sig. Imperietanken, övervakningen, centralstyrningen, homogeniseringen och idealmänniskan som mål, genom både indoktrinering och statligt pådrivna folkomflyttningar. Denna typ av folkomflyttningar, som inte är spontana och organiska utan centralstyrda och statligt pådrivna förskräcker historiskt. Det är ju något som främst skett i kommunistiska diktaturer, men tittar man på skrivelser och yttranden från EU-företrädare känns tankegångarna igen.

Peter Sutherland, FN:s särskilda sändebud i migrationsfrågor säger t ex:

EU ska göra sitt bästa för att underminera homogena nationalstater”, och att ”EU-länderna ska undvika att selektivt välja ut välutbildad arbetskraftsinvandrare till förmån för asylinvandrare”. (Från Morpheus blogg där flera citat från andra företrädare finns.)

Detta är också orsaken till varför nationalismen är på frammarsch. Det vi ser nu i många Europeiska länder är alldeles uppenbart en motreaktion på de globalistiska idealen. Förändringarna sker för snabbt och är för omfattande för många människor. När kulturella särarter undertrycks och förnekas känner många inte igen sig och vill sätta stopp.

Denna utveckling inom EU blir extra intressant när man tar i beaktande FN och dess planer via Agenda 2030, som jag tidigare skrivit om. Mycket av det som händer i samhället idag harmoniserar och samspelar med Agendan. Som vi kan se, och som jag berättat tidigare, härleds i sin tur mycket av utvecklingen också från ett antal mer eller mindre slutna sällskap, Bilderbergruppen, Romklubben osv, och andra av västliga oligarkers finansierade organisationer.

Beskrivningen av EU som ett samarbets- och fredsprojekt sprids av etablissemanget, men redan från starten fanns väldigt långtgående tankar på en gemensam EU-stat. Naturligt infaller sig frågan: Vem som tjänar på detta? Följer man den historiska bakgrunden, dess förgreningar och påtryckargrupper är det inga konspirationsteorier att konstatera att globala affärsintressen, med tunga positioner och stora marknadsandelar i främst bank- militär- livsmedels- medicinsk industri stärker sin makt och tjänar väldigt mycket på den utvecklingen vi ser.

I slutet på 80-talet, innan det svenska inträdet i EU, satte jag mig in rejält i frågan när jag gjorde ett större specialarbete i skolan. Då var stormaktstanken, och planerna på skapandet av en stat med gemensamt försvar, utrikespolitik osv anledningen till att jag kom till slutsatsen att nackdelarna väger över. Nu, 30 år senare, är vi nästan där, men än mer troligt är faktiskt att unionen kollapsar innan det hinner realiseras fullt ut.

Faran är i så fall att de nationalistiska strömningarna även leder till slutenhet och protektionistism, med minskad handel och samarbete som följd. För att uppnå den typen av positiva öppenhet och samarbete som är nödvändigt behövs dock ingen överstatlig organisation av EU-typ överhuvudtaget. Fria länder kan helt enkelt välja att samarbeta på de områden som gynnar båda parter.

EU har alltid varit onödigt, men tyvärr har nu EU även blivit farligt, farligt för människors säkerhet och utveckling. Vi har en överstatlig organisation, utan folklig förankring, med ett enormt demokratiunderskott, som allt mer tar sig makten att agera utan att ha folket bakom sig. Dolda makthavare är som sagt också rejält insyltade och tjänar enormt på allt som sker. När nationalstaten försvagas är det inte frihet som ersätter, utan istället tar andra överstatliga, globala makthavare plats, makthavare som i ännu högre grad har maktkoncentration och sin egen vinning för ögonen.

Med allt detta taget i beaktande, tänk att det finns de som fortfarande står oförstående inför att nationalistiska och populistiska strömningar vinner mark och att politikerföraktet ökar?

lördag 27 februari 2016

Agenda 2030 - De ultimata konsekvenserna - Del 2

För att förstå helheten i FN´s agendadokument och planer för framtiden började jag granska närmare vad skrivelserna innehåller mer konkret. Det finns ganska lite skrivet på svenska som avhandlar just detta, mycket kan spegla olika delar, men hur ser helhetsbilden egentligen ut? I del 1 redogjorde jag för innehållet mer övergripande och tittade på den historiska bakgrunden. I denna bloggpost tittar jag mer konkret på Agenda 2030, som är den senast antagna resolutionen, och de punkterna som innefattas.

Konsekvenserna i sammanfattning

Så låt oss också titta på de 17 punkterna var för sig med mina kommentarer på vad som skulle kunna bli följden om man läser mellan raderna, studerar utfall hittills och följer vad höjdare inom FN avslöjar i svaga stunder. Ett effektivt sätt att pejla de potentiella effekterna är också att följa pengarna. Vilka globala aktörer är det som dels stöttar denna utveckling via NGO´s (non-governmental organizations), och har allt att vinna på en dylik utveckling:

Mål 1 Utrota fattigdomen i alla dess former överallt

Bankväsendet kommer förmodligen kontrolleras och regleras ännu hårdare, där centralbankerna, världsbanken och övervakande institutioner stärker greppet ännu mer med hjälp av en digital enhetsvaluta, och där kontanter förbjuds, eller i alla fall att användningen av dessa kraftigt försvåras. Slutet på kontantsamhället skulle innebära ett samhälle med möjlighet till total övervakning och styrning av människors beteenden.

Mål 2 Uppnå ett slut för hunger, uppnå en tryggad livsmedelsförsörjning med förbättrad kost och att främja ett hållbart jordbruk

Stöd till, och regleringar som gynnar, globala företag och aktörer inom livsmedelssektorn. Med ett färre antal företag som står för livsmedelsproduktionen kan makthavarna utöva sin kontroll enklare och finansmännen bakom dessa bolag gynnas. Utvecklingen av genmodifierad föda, som är hårt reglerad och därigenom dyr och svår att producera för mindre aktörer är ytterligare ett sätt att konsolidera och centralisera makten över produktionen. Kontrollen av allt utsäde riskerar att finnas i händerna på dessa multinationella företag, som därmed kontrollerar i princip all livsmedelsproduktion.

Mål 3 Se till att uppnå ett hälsosamt liv för alla och välbefinnande för alla i olika åldrar

Massvaccinationer av stora grupper samt förbud mot - eller straffskatter på - ohälsosamma livsmedel. Detta innebär att ökad kontroll över den enskildes liv och leverne måste ske, kanske genom att arbetsgivare erbjuder hälsocoacher, dvs man tvingas kartlägga den anställdes mat och träningsvanor.

Mål 4 Uppnå rättvis utbildning av hög kvalitet och främja för möjligheterna till livslångt lärande för alla

Obligatorisk skola, vid allt lägre åldrar och allt längre perioder, som förstås kan bedriva propaganda för FN och alla frågorna inom ramen för Agenda 21 och 2030. En global enhetsskola där statligt godkända och sunda värderingar lärs ut och där likriktningen förstärks. "Värdegrunden" och de rätta attityderna ska trummas in i alla så vi kan skapa framtidens människa som okritiskt fogar in sig i detta system.

Mål 5 Uppnå jämställdhet för alla flickor och kvinnor

Kartläggning och registrering av könsfördelning på arbetsplatser följt av kvotering. Tvångsdelad föräldraförsäkring. Ekonomiska fördelar för kvinnor om de väljer rätt utbildningar. Jämställdhet i utfall kräver väldigt orättvis och icke jämställd behandling då människors preferenser sällan stämmer med makthavarnas och kulturelitens värderingar.

Mål 6 Säkerställa tillgänglighet och en hållbar förvaltning av vatten och sanitet för alla

Vattenrättigheter och vatten säljs på vad man kallar en fri marknad, men där företagen dock ägs och drivs av multinationella koncerner som varit högst delaktiga i utvecklandet av agendorna. Samma gamla unkna korporativism således, men där FN istället för de nationella regeringarna är partnern. Expropriering eller tvångsförvaltning av fastigheter, för det allmännas bästa, som ligger i viktiga områden avseende vattenförsörjningen riskerar att bli legio.

Mål 7 Säkra tillgången för prisvärd, pålitlig, hållbar och modern energi för alla

Utveckling och implementering av smarta elnät, vilket möjliggör en total kontroll och styrning av all din energianvändning med potential till ransonering och begränsningar efter makthavarnas godtycke. Gynnande av samma globala elit som förstås har större möjligheter att se till att just deras företag godkänns som "hållbara" och "moderna".

Mål 8 Främja för en hållbar ekonomisk tillväxt, full och produktiv sysselsättning och anständigt arbete för alla

Frihandel och ekonomiska frizoner som enbart gynnar de multinationella företagen som kan köpa sig genvägar till etablering i utvalda länder. Godtyckliga restriktioner kring vad ”anständigt arbete” är, som gynnar företag som lierat sig med makten och besitter de rätta verktygen för att tillmötesgå dylika luddiga skrivelser.

Mål 9 Bygga upp motståndskraftig infrastruktur, främja för en hållbar industrialisering och innovation

Mer tullar och förbud mot vad som inte anses hållbart, på godtyckliga och vetenskapligt tveksamma grunder utifrån vad byråkrater definierar som hållbart. Snedvridning av konkurrens med stöd till de som lyckas marknadsföra sig som hållbara eller lyckas köpa byråkraternas gillande.

Mål 10 Minska ojämlikheten inom och mellan länder

Mer byråkrati och program för skatteutjämning. Stödprogram till utvalda regioner. Tillväxtregioner eller hela länder med framgång tvingas stödja mindre effektiva regioner, vilket blir skadligt för både de framgångsrika aktörerna som får se sin vinst försvinna och de ineffektiva som inte tvingas till rationaliseringar, utan ges ekonomiska medel utan incitament till förbättring.

Mål 11 Planera för säkra och hållbara städer och boplatser

Jag citerar: ”Anta och tillämpa riktlinjer för stadsförvaltningen inom områdena markanvändning, vård av stadsmiljön, förvaltning av infrastrukturen samt kommunal ekonomi och administration” (7:16). Äganderätten urholkas när byråkrater tillåts definiera vad som är hållbara stadsmiljöer och tvingar markägare att följa deras direktiv. Mer övervakning av medborgarna kommer också krävas för att överse och implementera detta.

Mål 12 Säkerställa hållbara konsumtions- och produktionsmönster

Tvingande lagar och regler både för konsumenter och producenter. Inskränker frihet och självbestämmande. Även här öppnas det upp för politiker och byråkrater att godtyckligt definiera vad som är hållbart.

Mål 13 Vidta brådskande åtgärder att bekämpa klimatförändringen och dess effekter

Enorma summor pengar allokeras fel när man på helt felaktiga grunder ska hårdbeskatta koldioxid.

Mål 14 Bevara och nyttja haven och andra marina resurser på ett hållbart sätt

Ännu mer restriktioner och kontroll på olika sätt av miljön och haven. Enbart statligt ägande av - och överstatlig kontroll av - sjöar och hav för ”hållbarhetens” skull.

Mål 15 Skydda och återställa samt främja en hållbar användning av jordens ekosystem, förvalta skogar, bekämpa ökenspridning och stoppa och vända markförstörelser och stoppa förlusten av biologisk mångfald

Urholkning av äganderätten med konfiskation av privat mark för miljöns bästa. Mer kontroll, fler och hårdare lagar och regler kring miljön, t ex förbud mot att bruka jorden med annat än godkända utsäden, som med exklusiv rätt till getts globala aktörer (se Mål 2).

Mål 16 Främja för ett fredligt inkluderande samhälle för en hållbar utveckling, ge tillgång till rättvisa för alla, samt bygga effektiva, ansvarsfulla och inkluderande institutioner på alla nivåer

Fler fredsbevarande uppdrag åt FN med i förlängningen mer makt år FN. Rättvisa för alla, innebär också att man inte bara främjar utan maximerar migrationen, så världens fattiga får ta del av välståndet i väst och då inte via samarbete och handel utan via gigantiska folkomflyttningar där migranter försörjs med bidrag och får förtur till bostäder mm i sina nya länder.

Mål 17 Stärka med medel för genomförandet och vitaliseringen av det globala partnerskapet för en hållbar utveckling

Minska den nationella makten med målet att låta nationerna vara underordnade FN.


Agendan i Sverige idag

Skrivelser från agendadokumenten harmoniserar en hel del med mycket av utvecklingen i Sverige det sista decenniet. Jag anser att det finns fog att anta att det till stor del härrör från just detta. Svenska politiker har ju alltid hållit FN högt, nästan som något heligt, och varit allmänt okritiska trots alla kända brister och historiska misslyckanden. Flera av dagens, och de senaste årens toppolitiker och nyckelpersoner, är definitivt hyllare av FN. Några av händelserna utvecklas säkert åt detta håll oberoende av FN, men det är ändå intressant att de hur så mycket faller på plats och samspelar med FN:s vilja. 
  
Vi ser gradvis hur alla dessa frågor lyfts in i samhällsdebatten och hur åsiktsklimatet förskjuts. Politiker förbereder lagstiftning för att lättare kunna expropriera fastigheter, debatten kring vaccinationer och genmodifierade grödor är svår att följa med tydliga inslag av vilseledande information och propaganda, journalister och medier ska fortsätta homogeniseras och följa värdegrunden. Vi ser hur yttrandefriheten begränsas, bl a påhejat av islamiska länder för att stärka religionens makt och inflytande. Hetslagstiftningen som omfattar allt fler grupper, som dessutom rimligen inte kan kategoriseras som folkgrupper, inskränker alltmer möjligheten att yttra sig fritt. Ord som förr betraktades som något man måste tåla, eller på sin höjd som en mild kränkning, bestraffas hårt.

Migrationen släpps fri och välfärden delas av fler, dvs en utjämning sker. Läser man punkt 29 i Agenda 2030 kan man få en förklaring till Sveriges syn på migration: ”We recognize the positive contribution of migrants for inclusive growth and sustainable development”. Peter Krabbe skriver på sin blogg att ”Migrationen påskyndas genom att annonser i tredje världens tidningar uppmanar till invandring till Sverige, bidragsnivån till invandrare blir världens högsta, invandrare ges förtur till befattningar i kommuner och statliga ämbetsverk och bostäder skall snabbproduceras utan kommunal vetorätt”. I Sverige har vi en statligt pådriven invandring med tydliga incitament till migranter att välja just Sverige. Vi ger bättre ekonomiska förmåner, större procentuell möjlighet till uppehållstillstånd samt generösa möjligheter för anhöriginvandring än samtliga andra länder. 

Detta klipp är rätt talande. En svensk minister som underdånigt presenterar Peter Sutherland som särskild representant för FN i migrationsfrågor, som ser ut att mysa av det verbala beröm denna högt aktade person ger Sverige. Denne Sutherland har under årtionden kombinerat en politisk karriär först på Irland och sedan på internationell nivå, med att vara företagsledare i diverse affärskonglomerat och stora banker som t ex Goldman Sachs, samt vara medlem i Bilderberggruppen.



Nationalstaten försvagas också gradvis genom ett utbrett själv- och kulturförakt som planteras via utbildningsväsende och media-kulturelit som ju livnär sig på bidrag och därför går dessas ärenden av ren självbevarelsedrift. Politisk korrekthet som maktmedel helt enkelt där värdegrunden ska implementeras ibland i ren Orwellsk anda med triangulering och omdaning av begrepp.

Vi har sett hur övervakningen och kontrollen över medborgarna ökar. I vår allt mer digitaliserade tillvaro övervakas i princip all data och teletrafik. I kontrollen räknar jag även in hjärntvätten, att styra människors åsikter i rätt riktning. Förutom att det genomgående skrivs om detta i många kapitel har det även ett helt eget kapitel, 36, som kallas ”Att främja utbildning och höja det allmänna medvetandet”, till en kostnad av 8-9 miljarder dollar. 

Makt förflyttas från Sverige till icke-valda tjänstemän och demokratin urholkas därmed gradvis. Vi ser hur EU som projekt har bidragit till detta och FN med alla dess förgreningar likaså. I den sammantagna bilden av allt detta ser vi beskrivet de två sätt som den globala eliten försöker stärka sin makt till förmån för nationerna, det ena är att på demokratisk väg förändra spelplanen så maktförskjutning sker och det andra är att mer dolt via vissa av dessa beskrivna områden, t ex migrationen, urholka nationernas makt.

Samtidigt engagerar sig andra länder i FN med agendan att stärka sin egen makt, istället som för Sverige och en del andra, att lämna den ifrån sig. Länder som Kina, Indien och Ryssland distanserar sig från USA, Väst och FN på olika sätt och har t ex en helt annans syn på klimatfrågan. Det är en viktig motkraft på global nivå och en av anledningarna till att jag inte tror på Agenda 30 som en grund för en ny global världsordning. Otvivelaktigt arbetar starka krafter för iscensättandet av olika former av nyordning men det finns alltför många intressen som motarbetar denna agenda och även inom rörelsen för agendan finns motstridiga intressen och en slags intern maktkamp. Detta är ju inte på något sätt en homogen grupp som sammanträder regelbundet, utan löst sammansatta grupperingar vars mål i stort sett sammanfaller.

Arkitekterna bakom denna agenda har inte som mål att komma tillrätta med de beskrivna problemen man säger sig vilja arbeta mot, utan målet är i sig att skapa en värld där de har mer makt och kontroll. Många, för att inte säga de flesta involverade i detta arbeta är dock nyttiga idioter som inte förmår att se sin del i utvecklingen av detta. Man tror sig arbeta med sin fråga för ett gott ändamål och ser inte helhetsbilden. Oavsett om man lyckas eller inte, behöver man i alla fall inte vara konspirationsteoretiker för att se att Agenda 2030 är en plan och ett program för en totalitär världsordning. Nationerna ska nämligen vara underordnade FN:s Högsta Politiska Råd (The High Level Political Forum). De nationella regeringarna har ansvaret för genomförandet av Agendan, medan övervakningen ska utövas av FN:s generalförsamling genom rådet och ”The Economic and Social Council (artikel 47). 

Svenska politiker verkar också fortsätta i denna riktning med att ge ifrån sig mer och mer makt för den "goda saken", och det giriga egenintressets skull, så vi efter hand ger bort mer av vårt självstyre och demokratin urholkas. Genom att en liten maktelit kan fortsätta att sko sig på välbetalda uppdrag och röra sig mellan politiken, NGO`s, FN och dess olika organisationer samt delar av det privata näringslivet som lierat sig med denna trojka av verksamheter, implementeras detta gradvis ovanför våra huvuden och det svenska folket hålls ovetande om den bakomliggande agendan. Låt de inte lyckas med detta.

________________________________
Lästips på temat: 
Lars Bern och hans blogg som innehåller en rad mycket matnyttiga och välskrivna artiklar och artikelserier, som t ex denna: "Drömmen om världsherravälde".

fredag 20 november 2015

FN:s Agenda – En plan för hållbar utveckling eller en ny världsordning? – Del 1

I detta mitt första inlägg om FN:s agenda för planetens framtid fokuserar jag på det konkreta innehållet och den historiska bakgrunden. I kommande del skissar jag på faror, konsekvenser och de möjliga utfallen av agendan.

FN:s hållbarhetsmål angående bl. a klimatet och fattigdomsbekämpning, dvs. i grunden och ytligt sett goda syften, används för att försöka driva igenom en radikal agenda där vi lägger allt mer makt hos FN, anonyma politiska tjänstemän och ekonomiska intressen? En sak som är säker är i alla fall att det är minskad frihet för individen som blir följden när man på politisk och byråkratisk väg vill lägga tillrätta människors liv och förändra hur vi lever, hur ekonomin och konsumtionsmönster ser ut, då de medel politiker och byråkrater har att förfoga över är lagstiftning, tvång och kontroll. Beaktar man samtliga punkter i FN:s agenda finns knappt någon aspekt av livet som inte är representerad och ska regleras, styras och kontrolleras, i slutändan fullskalig och total socialism.

Bakgrunden är bland annat Agenda 21, som antogs vid FN:s konferens i Rio de Janeiro 1992, som består av ett program på 40 punkter. Var sak för sig låter inte dessa saker så uppseendeväckande, snarare goda och det är just vad som är så förrädiskt. Vem kan väl säga nej till att ”förbättra levnadsstandarden”, skapa ”bättre skydd av och hushållning med ekosystemen och en tryggare, lyckligare framtid”? Miljöfrågorna är närmast ett perfekt verktyg att använda sig av då frågorna genomsyrar allas liv och levnadssätt och vilken vettig människa motsätter sig en bättre miljö? Om det skulle behövas för att rädda planeten ger det möjligheten till obegränsade ingrepp i snart sagt allt vi företar oss.

Agenda 21 är en svårgenomtränglig text full av luddiga skrivelser som går att tolka på olika sätt. En sak som repeteras som ett mantra är ”hållbar”, som i ”hållbar utveckling” eller att utveckla nya och ”hållbara konsumtionsmönster” (Kap 4). Agenda 21 är också rätt allmänt hållet, men med fokus förstås på miljöfrågor, och som sagt fullt av goda ändamål. En del punkter avslöjar, som jag kommer redogöra för, att stora ingrepp måste ske för att målen ska uppnås. De erkänner t ex att detta kräver ”en omfattande överföring av nya och additionella finansiella resurser till utvecklingsländerna för att täcka merkostnaderna” (Kap 1). Överhuvudtaget är lösningarna som presenteras mer centralplanering, trots den lokala förankringen (som jag återkommer till), då samma lösningar ska implementeras i land efter land, kommun efter kommun, enligt de ramar som satts upp.

Agenda 2030, som ersätter Agenda 21, och presenterades i år, är en mer konkret handlingsplan med ett mer kortsiktigt mål (fram till år 2030) än Agenda 21, som dikterar mål för hela århundradet, och där tar man allt till nästa nivå och är mer oblyg i sina formuleringar, bara namnet ”Transforming our world” säger mycket. Enligt Swedish Mission Council: ”Dokumentet med de 17 målen och 169 delmålen är resultatet av tre års förhandlingar mellan stater och breda konsultationer med civilsamhälle och näringsliv runt om i världen. Målen gäller alla länder och täcker in miljömässig, ekonomisk och social hållbarhet” och ”Sverige har åtagit sig att gå i bräschen för genomförandet”. Hallelujastämning rådde tydligen när planen presenterades på Rosenbad. 


Enligt Agenda 21 är målet att utrota fattigdom och undanröja miljöhot. Begreppet hållbar utveckling går som en röd tråd och de goda syftena radas upp, men tillsammans och taget i beaktande hur man vill adressera dem framträder en mindre behaglig cocktail av socialism, överstatlighet och undergrävande av demokratin. Man beskriver redan i kapitel 1 i dystopiska ordalag att: ”Människan står vid ett vägskäl i historien. Vi står inför möjligheten av en bestående ojämlikhet mellan och inom nationer, ökad fattigdom, hunger, ohälsa och analfabetism och fortsatt förstöring av de ekosystem som vi är beroende av för vår välfärd”. Man vill verkligen måla upp bilden av nu eller aldrig, svart eller vitt, gå vår väg eller fel väg.

Den historiska bakgrunden

Redan 1968 när den så kallade Romklubben startades identifierades ett antal nyckelområden som skulle användas i planen för att stöpa om samhället. Organisationen fick sitt genombrott 1972 när skriften ”Tillväxtens gränser” gavs ut. Lars Bern skriver om detta. ”Målsättningen med skriften var av allt att döma att med tillspetsad skrämselpropaganda, mobilisera världsopinionen och världssamfundet för en åtgärdsplan för att möta de stora hållbarhetsproblem som man hävdade att mänskligheten stod inför”. Vidare var rapportens grundläggande slutsats att ”befolkningstillväxten och det ökande välståndet skulle komma att orsaka en ekologisk kollaps under de kommande hundra åren”.

Man såg människan som ett hot mot planeten och detta människoförakt och pessimism genomsyrar mycket av idéerna som kommer därifrån. Man har många gånger varnat för råvarubrist och hävdat att såväl oljan som en mängd andra viktiga råvaror skulle ta slut redan under 90-talet. I Romklubben hittas diverse politiker och statsöverhuvuden, FN-personal, diplomater, vetenskapsmän, nationalekonomer och storföretagsledare. Släktskapet med denna grupp, dess skrifter och idéer, syns tydligt i FN:s agenda-dokument såväl i retorik, val av nyckelord som i plan för genomförande.

Metod och genomförande

Agendorna är förrädiska genom sina metoder. De genomdrivs med lokal förankring och tillsammans med det så kallade civilsamhället, på ett utstuderat sätt så att den samlade agendan inte framkommer. Man arbetar i enstaka frågor med olika samarbetspartners och med hjälp av många olika nyckelpersoner. I det här fallet är också civilsamhället representerat av diverse föreningar som är nära lierade med makten och lever på skatter och bidrag. De är alltså allt annat än självständiga utan får sin näring i princip helt från staten och man kan således misstänka att de därmed följer minsta vink som staten eller FN ger dem. När ens fortlevnad som organisation står och faller med finansiering från en aktör, drar man sig för att motarbeta denna aktör, man kanske till och med kan räkna med att man gör det lilla extra för att verkligen tillmötesgå densamma.

Alla medlemsländer har åtagit sig att i varje kommun implementera detta via lokal representation som i sin tur bearbetar näringsliv och föreningar. Det lokala FN-kontoret, som är anonymiserat och arbetar i skymundan under olika namn, identifierar och bearbetar nyckelpersoner hos just näringslivet och föreningar men även inom kommunförvaltning, organisationer och myndigheter för att vinna gehör för, och väcka opinion för frågorna.

Från dokumentet, 28.1 ”Eftersom så många av de problem och lösningar som behandlas i Agenda 21 har sina rötter i lokal verksamhet, kommer de lokala myndigheternas deltagande och samarbete att bli en avgörande faktor för förverkligandet av målen. De lokala myndigheterna bygger upp, driver och underhåller den ekonomiska, sociala och miljömässiga infrastrukturen, övervakar planeringsprocesser, fastställer miljöpolitik och regler på lokal nivå och medverkar vid genomförande av nationell och subnationell miljöpolitik. Som den styrelseform som ligger närmast människorna, spelar den en central roll för att upplysa och aktivera allmänheten samt svara mot allmänhetens krav när det gäller att främja en hållbar utveckling”.

Den felaktiga premissen

Det andra problemet är dessutom att själva grundpremissen kring klimatet och fattigdomen är felaktig. Klimatfrågan är ett politiserat spektakel där mer och mer fakta om sakfrågorna ofrånkomligt läcker ut, dvs. att den antropogena påverkan är minimal. Att styra klimatet ligger utom vår kontroll då ett stort antal faktorer utöver den mänskliga påverkar. Satellitmätningar visar mycket liten förändring de två senaste decennierna, i princip har den globala uppvärmningen helt stannat av. Jag kommer sammanställa mina tankar i den frågan längre fram.

Att FN tar ära för fattigdomsbekämpningen som till största del beror på spridningen av global kapitalism visar på det bisarra när det är just denna man motverkar med denna agenda. Man talar visserligen, på ett bra och tydligt sätt i kapitel 2 om att verka för handelsliberaliseringar och minska protektionism, men då punkter som att ”se till att handel och miljö stöder varandra” och att man ska ”tillhandahålla tillräckliga finansiella resurser åt utvecklingsländerna” och ”främja sådan övergripande ekonomisk politik som gynnar miljö och utveckling”, nämns i samma andetag och verkar väga lika tungt, blir det så luddigt att det kan innebära i princip vilken politik som helst.

Speciellt illavarslande ur liberaliseringssynpunkt blir det när man väger in detta i agendans övriga innehåll av regleringar och detaljstyrning. Frihandel med restriktioner, som jag vill kalla det, är vad det är frågan om. Att det tar år att förhandla fram frihandelsavtal, som är fallet med det så kallade TTIP, tyder på att det egentligen handlar om motsatsen, man diskuterar och försöker hitta de rätta begränsningarna, restriktionerna, motköpsklausulerna och skadeståndsreglementena. 

Man vill gynna sina finansiärer och de involverade västoligarkerna och globala storföretag vars deltagande som sagt går att spåra bakåt ända till Romklubben, protektionism och korporativism helt enkelt. Vill man ha frihandel på riktigt är det bara att införa, fördelarna gynnar nämligen ensidigt. Att frihet kommer ur ett toppstyrt och byråkratiskt system är inte min tro, snarare är som sagt risken uppenbar att vi istället får mer av korporativism där storföretag med genvägar till, eller starka band till, makten gynnas.

Och pengar kostar det. Varje kapitel avslutas med en, visserligen ungefärlig uppskattning av kostnaden, som i kapitel 5 om ”Demografisk dynamik och hållbar utveckling” där de avslutar med att beräknar kostnaden till att de i: ”detta program angivna åtgärderna till omkring 7 miljarder dollar, inklusive 3,5 miljarder dollar i bidrag eller förmånliga krediter från det internationella samfundet” (Avser år 1993-2000). Så fortsätter det i kapitel efter kapitel, en miljardrullning utan dess like, på mycket löst formulerade grunder och åtgärder. 

To be continued